Vykort från Katrineholm

tre noveller av Kerstin Ekman som inte getts ut i bokhandeln utan som en specialutgåva.

Första novellen om pojken, som bevittnade avrättningen, och gumman som han skulle komma att bo hos är gripande och läsvärd.

De andra två novellerna fastnar inte i läsminnet.

Volvo Lastvagnar

Erlend Loes fortsättning på Doppler.

Irriterande berättarröst där Erlend titt som tätt går in och påpekar att "jag (är den som skriver det här)". Men det är också på samma gång ett friskt och annorlunda upplägg av historien. De hyperkorta kapitlen avbryts också med asterixer i form av kommentarer till berättelsen.

Doppler övergav sitt tältläger utanför Oslo och gick österut tillsammans med sin son. Inne i Värmlandsskogarna träffar han en hashrökande urgammal tant som har en Volvolastbil i en lada. Han träffar en urgammal scout som lever för fågelskådning. Han tappar bort sin älg. Hans son lämnar honom. Till slut tar Doppler, tanten och scouten ut lastbilen och kör söderut.

Doppler

är min första bekantskap med Erlend Loe. Vad ska man säga? Lättläst.

Doppler får nog av sitt perfekta liv med fint jobb, snygg fru och snälla barn. En dag cyklar han omkull och slår i huvudet och när han ligger där och tittar upp mot himlen inser han att han inte kan fortsätta leva som duktiga Doppler. Han flyttar ut i skogen.

Där bor han i ett tält. Dödar en älg. Tar hand om den överlevande älgkalven. Stjäl mat till både sig själv och sin vän älgkalven. Trivs i ensamheten.
Naturligtvis blir han störd i ensamheten. Hans fru hälsar på. Han blir påkommen när han ska stjäla en toblerone. Men värst av allt han får en granne i skogen.

Skarprättaren

en kriminalroman av Björn Hellberg som jag orkat igenom. Det var lite för skarpa gränser mellan kapitlen och det var svårt att förstå vad personerna i nästa kapitel hade för roll. Det blev styltigt och tradigt. Men det är väl så kriminalromaner byggs upp, med väl avgränsade byggklossar.
Något positivt kan jag väl uppbåda trots allt. Jag gillar att det inte svämmade över av ond bråd död och bestialiska mord, titeln till trots.

Havsmannen

Jag började läsa Havsmannen av Carl-Johan Vallgren för snart ett år sedan men var tvungen att lägga den åt sidan för de vedervärdiga misshandels- och djurplågeriskildringar som inledde boken. Jag fick kväljningar av att bara tänka på vad jag läst.

Men eftersom några goda läsvänner sagt att den var bra så tog jag till slut tag i den och stålsatte mig - men jag började en bit in i boken eftersom jag inte ville läsa om de första kapitlen, jag minns allt för väl vad det handlade om ändå.

Håller kanske inte med mina vänner att den var bra. Det positiva är väl att Vallgren inte tvekar att beskriva misären som barnen lever i med missbrukande och brottsliga föräldrar. Det är också intressant att han vågar ta med en mytologisk varelse - havsmannen - i berättelsen utan att bryta den realistiska miljöskildringen. Modigt och skickligt!

Betyget blir ändå botten, jag mår dåligt av att ta del av Vallgrens fantasiberättelse. För mycket av fantasierna tangerade verkligheten och jag undrar vad hans syfte var. Vill han bara berätta något spännande och fängslande? Eller vill han sätta fingret på ett socialt problem i vårt samhälle?

En bluffpilots bekännelse

Stefan Lövgren får i uppdrag att skriva Thomas Salmes historia. Historien om piloten som flög passagerarflygplan utan att ha giltigt certifikat under 13 år tills han avslöjades 2010.

Boken är uppbygd i två delar. I den första delen berättar Thomas egen röst hur han växte upp, den fattiga miljön i Jordbro i Stockholms utkanter, när hans mamma dog, sin musikaliska bana, hur han alltid fascinerats av flygplan så länge han kunde minnas. Han tog certifikat för att få flyga privatplan, men sedan satte ekonomin käppar i hjulen. Det gick inte att få varken flygtimmar eller utbildning till yrkespilot utan pengar. I det läget förfalskade han ett certifikat och lyckades få anställning som pilot på ett nystartat flygbolag i Italien. Thomas Salme är självsäker och stöddig när han beskriver sin bluff och sina erfarenheter som pilot och med kvinnor, han är en riktig kvinnokarl. Men ändå, något försiktigt ödmjukt när han berättar om sin uppväxt och om sin mamma och om rädslan för att bli upptäckt.

Den andra delen i boken utgörs av Stefan Lövgrens röst som berättar hur tvivlen på historien snart började komma. Han avslöjar Salmes personlighet som mytoman och ger bevis på bevis om motsägelsefulla uppgifter. Han tror först att Salme angivit sig själv, för att slippa ifrån jobbet som blivit slentrian och för att göra sig själv märkvärdig med sin historia. Men senare inser han att det nog ändå var en kollega till Salme som hade avslöjat honom. Boken slutar utan några svar.

Behållningen i boken är varken språket eller berättelsen i sig och absolut inte porträttet av Salme. Men det är intressant att ta del av Lövgrens arbete, hur han förgäves försöker reda ut vad som egentligen var sant och hur hans lojalitet skiftar från att vilja berätta Salmes historia till att vilja avslöja honom som bluffmakare.

Mellan rött och svart

Jan Guilliou skriver också en romansvit om 1900-talets historia. Någon kritiker skrev att där Guillou misslyckades, där lyckades Follet med att beskriva både historia, miljö och människor. Jag är böjd att hålla med. Guillous romaner med bröderna Lauritzen som huvudpersoner är lite tunna i jämförelse och då menar jag inte bara sidmässigt.

I Mellan rött och svart har Guillou förenklat berättandet enligt en ganska lättidentifierad formel. Han avslutar varje kapitel med en antydan om vad som ska hända. Nästa kapitel börjar ett eller två år senare och berättar att det som antyddes har hänt och sveper sedan förbi förklaringen med typisk Guillou-ironi.

Det är det ironiskt humoristiska skrivsättet jag uppskattar så mycket i Guillous romaner. Han är ofta klockren i sina poänger där han förutsätter att läsaren förstår vad han menar eftersom vi alla ser verkligheten i backspegeln. I den här boken är det kanske, kanske lite för mycket ironiska gliringar.

Världens Vinter

Ken Follets andra del i 1900-tals-krönika om Europa. Lika tjock och lika bra som del 1.

Nu är det barnens tur att driva den personliga handlingen i berättelsen. Eths son Lloyd, reste frivilligt till Spanien för att hjälpa republikanerna och upplevde krigets fasor och de inblandades svek. Han lyckas fly över gränsen och ta sig tillbaka till England, där han blir officer.

Fritz och Beas son Lillen gifter sig med Levs och Olgas bortskämda dotter Daisy. Daisy som flyttade till England för att undkomma smädelsen att tvingas bryta sin förlovning pga sin ryska fars misstänkta trakasserier av en man i sociteten. Hon gifte sig med Lillen för att få den åtråvärda adelstiteln, men när hon lär känna Lloyd får hon till slut känslor som inte styrs av förnuft och status.

Under krigets bombningar av London jobbar Daisy frivilligt med att köra ambulans och hon lär känna Eth som fortsätter att jobba för rättvisa och fred, nu som invald parlamentsledamot.

Maud och Walter är strandsatta i Berlin. Deras son Eric följer med strömmen och dras in i nazisternas nät. Dottern Carla ser liksom sina föräldrar vilken fara som hotar deras land och stöttar därför i hemlighet Ryssland med information, inte för att hennes fosterland ska förlora kriget utan för att nazisterna inte får vinna.

I Ryssland går Grigorijs son Volodja i sin fars fotspår och arbetar i sovjetens tjänst. Han får en del av sin utbildning i Tyskland och arbetar som diplomat före kriget, och bygger då upp ett spionnät av tyska informatörer.

På andra sidan Atlanten arbetar Gus vidare som presidentens rådgivare. Som assistenter i vita huset jobbar både hans egen son Woody och Levs son Greg.

Det är inte krigets historia som gör att jag fångas av historien, även om det naturligtvis är otroligt viktigt att också komma ihåg vad som verkligen hände. Här ger romanen en, enligt min okunniga preferensram, relativt objektiv bild av  historien. Vad jag grips av är de människoöden som skildras. Follet beskriver inte personporträtt på nobelpris-nivå, men där han kanske ger människorna lite för starka konturer så kan jag använda min fantasi och fylla i de mänskliga känslorna och svagheterna.

Giganternas fall

Ken Follets första tjocka roman om 1900-talets historiska skeenden. Han beskriver tiden fram till och
genom första världskrigen utifrån ett antal familjers öden.

Navet är England med arbetarfamiljen Williams i Wales och adelsfamiljen Fitzherbert. Alla män i samhället arbetar i gruvan som ägs av Fitzherbert. Arbetsvillkoren i gruvan är svåra och fackföreningen jobbar för bättre lön och miljö. Earlen Fitzherbert, som är gift med en rysk prinsessa, inleder ett förhållande med sin unga husa Ethel, som är dotter i familjen Williams. Hon blir med barn och flyttar till London, till ett hus som earlen köper åt henne som kompensation för hennes tystnad. I London engagerar hon sig i kampen för kvinnors rättigheter och arbetar då tillsammans med earlens syster Maud som är den radikala lillasystern. Maud är beroende av sin bror som utan att ifrågasätta betalar alla hennes utgifter. Hon är dock inte så frigjord att hon törs offentliggöra sin romantiska relation till Walter.

Walter är diplomat i London. Hans familj kommer från Tyskland och utifrån hans roll som officer i den tyska armen beskriver Follet hur Tyskland tänkte och agerade i den konflikt som startade med ett dubbelmord i Sarajevo. Under hela kriget är hans tankar hos Maud, som han gifte sig hemligt med innan han var tvungen att lämna England.

Rysslands roll i historien berättas genom den fattiga familjen Peshkovs öden. Bröderna Grigorij och Lev blir faderlösa när deras far hängs inför ögonen på dem och den då unga tsarprinsessan, som senare gifte sig med Fitzherbert. Grigorij är den skötsamma brodern och han arbetar och sparar för att kunna emigrera till Amerika. Men ödet sätter käppar i hans hjul och när han till slut har biljetten till Amerika i sin hand, blir det hans bror som åker för att komma undan polisen som jagar honom.

I Amerika lever Lev på sin charm och driftighet. Som chaufför till en rik rysk "affärsman" träffar han den vackra Olga som visserligen är förlovad med senatorns son, men det hindrar dem inte att inleda ett förhållande. Senatorns son Gus blir förkrossad när Olga slår upp förlovningen och gifter sig med sin fars chaufför. Det är både genom Gus, som blir presidentens rådgivare, och Lev som den amerikanska rollen i världshistorien berättas.

Giganternas fall är en tegelsten på över 800 tättskrivna sidor. Genom att blanda autentisk historia med familjernas, där personliga relationer i mycket driver handlingen framåt har Follet skapat en riktig bladvändare. Det var helt klart värt alla timmar (och utebliven sömn) att läsa denna första del i en trilogi om 1900-talets historiska skeenden.

American gods

av Niel Gaiman var en besvikelse. Jag letade efter ett stycke svulstigt amerikanskt drama och jag  hittade en rörig fantasy. Ooops, 800 sidor waste... Eller inte förresten, jag har aldrig haft så lätt att somna på kvällarna som senaste månaden.

Adamssons

Gerda Antti om ålderdomshemmet. I jag-form berättar hon ur den bittra gamla damens synvinkel. Så dumma alla är och så dumt alla beter sig och nog var det bättre förr, visst var moralen större och hederligare, på den gamla goda tiden när kvinnorna som hon stod hemma vid spisen. Med ögonblick av klarsyn så dömer Nora sig själv, så dum hon var när hon försökte vara modern och frigjord.

Det är med ett leende i mungipan jag lyssnar till Gerda Antti när hon läser sin ljudbok. För den gamla damen Nora är ganska lustig i sin absoluta övertygelse om att hon vet sanningen, nu när hon sitter på hemmet och ser tillbaka på sitt liv (och andras liv).

Svartvintern

av Marianne Cedervall. Hervor och Mirjam härjar i Lappland.

Miriam tror hon har skadat sin beundrare med onda affirmationer och flyr till Lappland. Hervor släpper allt hon har för händer och flyger hem från New York. På sista flyget hamnar Hervor bredvid Ralf som har ärvt ett hotell i Kuiva.

I byn frodas fördomar och de trångsynta lever bredvid de öppensinnade och "goda". Ralf får problem med byborna pga sin läggning, hans pojkvän Erik kommer när någon har kastat en sten genom fönstret på hotellet. Ralf och Eriks värsta fiende visar sig också vara kvinnomisshandlare men Hervor och Mirjam står inte handfallna när det drar ihop sig.

Det händer så lite, trots att historien rör sig över en hel höst. Det gör romanen lite långtråkig och drar ner betygen. Men gemytligheten och den underliggande finurliga "häxkonsten" väger upp.

Fröken Julie och De lycksaliges ö

Fick en liten pocket med två av August Strindbergs verk innanför samma pärmar.

Fröken Julie är ju härlig läsning där man imponeras av dialogen. Strindberg hade skrivit ett förord i boken som var intressant att ta del av innan läsningen. Man både avskyr och beundrar honom samtidigt, hans människosyn är ju närmast skrattretande men han kan ju uttrycka sig fantastiskt. Språket som ju är så tidlöst, vackert och klassiskt.

De lycksaliges ö var okänd för mig tidigare. Inte så konstig kanske, det var en trist historia som inte inspirerade och för ovanlighetens skull tyckte jag inte att språket var på den vanliga nivån. Det handlade om ett skepp med förvisade småbrottslingar med familjer som seglade iväg från hemlandet. På havet förliste skeppet i en storm och de tog sig i land på en paradisö. Allt fungerade och alla levde i harmoni, tills den dagen då prästen - som de trodde hade drunknat - dök upp. Konflikter började uppstå och till slut rämnade hela paradisön och de fick ta sina båtar till ett annat land. Där byggde de upp samhället igen med början som jägare och sedan blev några bönder, olika samhällsklasser uppstod med tydliga förklaringar hur och varför. Nej det var inget roligt. Vet inte om det skulle vara ett politiskt inlägg eller ett vetenskapligt.

Bokklubben vid livets slut

Will Schwalbe berättar ömsint om hur hans relation till sin mor Mary Anne fördjupades genom de böcker de läste under hennes sjukdomsperiod, då hon levde sina sista år med cancer i bukspottskörteln.

Genom de olika böckerna berättas inte bara om deras relation utan också Mary Annes livsverk, hur hon arbetade för att hjälpa människor. Både internationellt och i sin närhet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för att hjälpa. Man måste heller inte åka ut i världen och arbeta med flyktingar eller som volontär, det kan räcka med ett ekonomiskt bidrag till en hjälporganisation.

Små solfåglar långt borta

av Christie Watson utspelar sig i Nigeria. Romanens berättarröst är Blessing, en tolvårig flicka med starka band till sin storebror Ezikiel. Syskonen avgudar sin far, men rycks upp ur sitt trygga liv med luftkonditionering, kylskåp, rinnande vatten och skola, när deras mor, Timi, överraskar honom ovanpå en annan kvinna. De flyttar hem till moderns föräldrahem på landsbygden i Nigeria.

Morfar, som har konverterat till islam, styr familjen och anställda med järnhand men har inte något arbete och de pengar som kommer in räcker inte till skolavgifter. Timi får anställning på hotell och jobbar på alla möjliga tider för att få ihop pengar till skolavgift och mediciner till Ezikiel som har jordnötsallergi.

Mormor tar med Blessing och börjar lära upp henne i barnmorskeyrket. Närgångna och gripande scener om könsstympade nigerianska kvinnors förlossningar. Mormor försöker förklara kulturen och varför många mödrar fortfarande vill stympa sina nyfödda döttrar men hon lär Blessing hur fel det är och hon får handgripligen lära sig alla problem det orsakar.

Landet är fullt av miljöförstöring, oroligheter och kidnappningar pga engelsmännens exploatering av landets oljeresurser. Ezikiel som inte klarar skolgången pga sjukdom dras till ungdomsgängen som kidnappar vita oljebolagsarbetare.

Trots fattigdomen, oroligheterna och tragedierna andas ändå romanen hopp. Personerna utvecklas och ser en framtid i landet. I alla fall ser Blessing Nigerdeltat som sitt hem.

Det går an

av Carl Jonas Love Almqvist. Sara Videbeck och sergeanten Albert träffas då de reser mellan Stockholm och Lidköping. Sara är glasmästardotter och van att styra och sköta sig själv. Hon driver glasmästeriet efter sin fars död, men kommer att förlora rättigheterna när modern går bort. Men det hon har redan planerat hur hon ska reda sig utan att behöva gifta sig och lämna bort sitt självbestämmande till en man.

De blå damerna

av Kristina Appelqvist. Till slut var ju till och med jag tvungen att ta tag i den här lokala deckardrottningen från Skövde. Och visst var det kul att läsa om stölden och mordet i konsthallen. Där har jag ju faktiskt jobbat - på riktigt.

Inga mord och inga stölder, inte ens ett stöldförsök när jag satt och vaktade tavlorna. Skam till sägandes minns jag inte ens vem eller vad som ställdes ut när jag vaktade. Låååångtråkigt var det. Det var inte boken.

Allt vi aldrig gjorde med varandra

av Inger Alfvén är en roman som verkligen tilltalade mig. Den är lätt att läsa med sina korta kapitel där romanens personer får komma till tals utifrån sitt eget perspektiv. Speciell knorr att den avlidna styvfadern får spöka med sina efter-döden-tankar också.

Persongalleriet består av Viktoria, Marianne (Viktorias mamma), Harald (Viktorias pappa), Perry (Mariannes nya man), Max (Perrys son), Jonas (Viktorias tilltänkta make), Sonja (Haralds nya fru) och Anders (Haralds granne).

Hela romanen utspelar sig en midsommarafton. Viktoria ska gifta sig, inte av kärlek utan för att hon vill ordna upp sitt liv. Hennes karriär som fotomodell har gått i stöpet och hennes relation till Max har tagit en traumatisk vändning då han har hamnat i fängelse anklagat för att ha dödat sin flickvän. Viktoria och Perry står på Max sida medan Marianne vänt sig ifrån styvsonen och när Perry hastigt dör hamnar både Viktoria och Marianne i en sorgereaktion där de också måste välja väg framöver.

Alfvén har ett vackert språk utan att vara tillkrånglat, hon återger så träffsäkra reflektioner att jag bara njuter när jag läser.

Det som inte växer är döende

av Jesper Weithz är en thrillerliknande roman om två människor som får uppleva hur världen rämnar omkring dem.

Lite krystad spänning, men för all del spännande. Genom hela romanen så hålls hoppet uppe genom den planerade resan till Brasilien, till den enda plats där Lotte kan få hjälp att överleva sin sjukdom. Henrik ska bara ta en avstickare som hans jobb kräver innan han ska ansluta vid kliniken. Hoppet hålls uppe ända till det faktiskt är för sent.

Ett mycket svart slut, men det är slutet som lyfter boken trots allt. Här passar verkligen att avluta berättelsen med ett stort, svart avgrundsdjup.

Kriget är slut

Morgan Allings självbiografi om sin uppväxt hos missbrukare och som fosterbarn.

Väldigt bra och inlevelsefullt uppläst. Det är beviset på att han är en så bra skådespelare som han hela tiden ville bli.

Riktigt bra miljöskildringar och alla som växte upp på 70-80-talet kan nog känna igen skolmiljöerna och gårdarna.

Det jag inte förstår är hur han kan "komma ihåg" vad han tycket och kände som 4-åring. Jag har också bott på barnhem som 4-åring, men inte kommer jag ihåg mer än några få detaljer. Antingen har Morgan Alling ett fenomenalt minne eller så har han återskapat sina minnen (dvs lagt sina vuxna värderingar i hur han borde ha känt).