Havsmannen

Jag började läsa Havsmannen av Carl-Johan Vallgren för snart ett år sedan men var tvungen att lägga den åt sidan för de vedervärdiga misshandels- och djurplågeriskildringar som inledde boken. Jag fick kväljningar av att bara tänka på vad jag läst.

Men eftersom några goda läsvänner sagt att den var bra så tog jag till slut tag i den och stålsatte mig - men jag började en bit in i boken eftersom jag inte ville läsa om de första kapitlen, jag minns allt för väl vad det handlade om ändå.

Håller kanske inte med mina vänner att den var bra. Det positiva är väl att Vallgren inte tvekar att beskriva misären som barnen lever i med missbrukande och brottsliga föräldrar. Det är också intressant att han vågar ta med en mytologisk varelse - havsmannen - i berättelsen utan att bryta den realistiska miljöskildringen. Modigt och skickligt!

Betyget blir ändå botten, jag mår dåligt av att ta del av Vallgrens fantasiberättelse. För mycket av fantasierna tangerade verkligheten och jag undrar vad hans syfte var. Vill han bara berätta något spännande och fängslande? Eller vill han sätta fingret på ett socialt problem i vårt samhälle?