av Louise Boije af Gennäs är en riktig tegelsten, enda orsaken att jag inte fått värk i bokhållarhanden är att jag valde pocketupplagan och den väger ju inte såå mycket.
Det tog väldigt lång tid att komma in i boken. Miljön i Stockholms innerstad bland välbärgade, välutbildade och väluppfostrade människor är inte speciellt lockande för mig. Den perfekta fasaden försöker målas realistisk genom att ge personerna några mer eller mindre sympatiska personliga skavanker.
Men till slut fångades jag ändå av känslan. Gemytligt trots att författaren försökt väva in svåra och traumatiska händelser, både personliga och i omvärlden. Miljöskildringarna av Stockholm är fina, men kanske i lite för långa passager. Dialogerna är ofta skickligt återgivna och rör sig naturligt mellan ämnen, så där som man i verkliga livet ibland undrar - hur kom vi att prata om det här? Tidslinjen med avstamp i millennieskiftet är tydlig och nutidshistorians viktigaste händelser vävs in på ett avvägt sätt i berättelsen.
Personskildringarna är också skickliga och man förstår att författaren är en människokännare som förstår sig på både personligheter och relationer. Ändå tycker jag det är synd att hon lägger de psykologiska förklaringarna "i munnen" på sina rollfigurer. De blir som besatta av en övernaturligt stor självkännedom. Men så är det kanske i de fina kretsarna i storstaden, att alla förstår och vet varför de känner och reagerar på händelser bara de får tänka ett par timmar eller dagar och gråta en skvätt. Vad vet jag om det? Det övertygar dock inte utan jag förblir skeptisk till den återgivna förmågan till självinsikt hos romanfigurerna.
-
Louise Boije af Gennäs fortsättning på Högre än alla himlar. Fortsättningen var bättre än första delen. Personerna hamnar i "riktiga" svårigheter och tar sig inte lika lätt ur det. Kanske vill författaren spegla människans utveckling eller så har hon utvecklats själv.
