De Våra

av Lars Andersson är en kriminalistisk roman. Lämnar många fler frågor än svar.

Smärtan

av Marguerite Duras är en liten samling noveller, eller korta berättelser från slutet av andra världskriget. Duras har skrivit utifrån sina dagboksanteckningar och det är smärtsamt. Det är starkt.

Ljuset vi inte ser

En fantastisk roman av Anthony Doerr, som med känsla ger andra världskriget ytterligare en nyans, utan att grotta ner sig i våldet och umbärandena skildrar han svårigheterna med en poetisk ton och spänning och önskan om att läsa vidare på varje sida..
Flickan Marie-Laure, blir blind som sexåring. Hon växer upp i Paris med sin pappa som arbetar som nyckelmästare på muséer. När kriget kommer ger de sig av till Saint-Malo där de får stanna hos gammelfarbrodern Etienne och hans hushållerska.
Werner är föräldralös och han bor på barnhemmet i Zolwerein med sin lillasyster Jutta. Småväxta och vithåriga går de på upptäcktsfärder i det av koldammet gråtäckta gruvområdet. Werner är intresserad av teknik och hittar en trasig radio som han lyckas få att fungera. Syskonen lyssnar på radio och får in kanaler från när och fjärran. De hör franska sändningar där en röst lär ut vetenskap för barn, Werner blir antagen till Hitlerjugends elitskola och blir sedan radioingengör. Han åker runt i hela Europa och letar upp motståndarnas radiosändare.
De båda barnens öden skildras i varannat kort kapitel. Tidsmässigt hoppar författaren fram och tillbaka och redan tidigt förstår läsaren att de båda kommer att befinna sig i Saint-Malo när staden belägras strax före krigsslutet. Denna berättarteknik skapar spänning och driver berättelsen framåt.
Stilistiskt har Doerr valt en mild och poetisk ton med många vackra metaforer. Det blir en kontrast mot den verklighet som skildras som mot alla odds fungerar alldeles utmärkt.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelssons senaste roman är en välskriven skildring om en flyktings anpassning till samhället efter befrielsen från koncentrationslägret under 2:a världskriget.

Miriam vaknar på sin 85-års dag och försöker som alltid börja dagen med att skaka av sig alla minnen från det förflutna. Hennes liv bygger på en lögn, från den dagen då hon under en förflyttning från Auschwitz till Ravenbrück får sin klänning söndersliten och för att inte bli sänd direkt till gaskamrarna väljer att byta kläder med en flicka som dött under transporten i godsvagnen. Den döda flickan var jude och slumpen visade sig att de hade samma siffror i sina tatueringar. För att dölja sitt ursprung som rom skaver Miriam bort Z i sin tatuering.

I boken berättar Miriam med tillbakablickar om hur hon överlevde tiden i lägren och hur hon kom som flykting till Sverige efter kriget. Efter karantän i Aneby kom Miriam till Jönköping som hushållerska och vän till Hanna. Hanna, som aldrig skulle ha så mycket som tittat åt en zigenare, lär Miriam att bli en riktig dam. Miriam lär sig både språket, det talade och det ännu mer talande kroppsspråket. Hon förstår signalerna som talar om vad som inte får nämnas, inte får göras och hon måste hålla sin riktiga identitet hemlig.

Trots den mycket mörka och allvarliga kontexten i Axelssons roman, är den ovanligt ljust berättad. Språket flyter lätt och det blir aldrig något frosseri i elände. I stället väljer Axelsson att ofta bryta tillbakablickarna på samma sätt som Miriam väljer att trycka undan minnesbilderna. De nakna beskrivningarna av livet i koncentrationslägret är sakliga, som om de är filtrerade av årens önskan att förtränga dem. Tiden i Sverige skildras som en lycklig hemmafrutillvaro, där Miriam genom att ta hand om fostersonen Thomas finner mening och lycka i tillvaron.

Miriam är ständigt är på vakt, trycker ner varje antydning till ilska över sin livs lott, men ändå får man ändå känslan av att Miriam har accepterat sitt öde. Hon kan se att hennes blygsamma tillvaro i skuggan av sin make var en del av den tidens anda och hon känner inte igen barnbarnets harmsna påpekanden om 50-talets kvinnosyn. Då blir det väldigt befriande när hon till slut uttrycker sin nyvunna förståelse för barnbarnets val att leva skilt från sitt barns far och till slut förstår hon att fostersonens och hans frus ständiga gräl har påverkat barnbarnet lika mycket som hennes barndom format henne till den ständigt följsamma och lydiga hustrun där allt i hemmet skulle vara perfekt.

Ruth Maiers dagbok

- ett judiskt kvinnoöde

En sammanställning av dagböcker och brev som Ruth Maier skrev under sitt korta liv. De första anteckningarna är från tidiga tonåren och fortsätter i princip kontinuerligt under hennes liv. 

Ruth växte upp i Österrike i en välbärgad familj. De tidiga dagböckerna speglar hennes vardag, skola, vänskapsbank och konflikter med modern efter att pappan dött. Hon noterar nazismens judeförföljelser men man ser inte någon egentlig rädsla i orden, snarare en slags resignation. Man anar att den personliga förlusten av fadern är en mycket större påfrestning än omvärldens trakasserier.

Hon åkte som 18-åring ensam till Norge för att komma undan nazisternas förföljelser. Hennes mor och syster åkte till England. I Norge är ensamheten den stora svårigheten för Ruth. Om och om återkommer hon till hur ensam hon är och att hon saknar kärleken. Till slut möter hon Gunvor, som blir hennes vän och förmodligen också älskarinna även om hon inte skriver det rent ut i sin dagbok.

Jag läser dagboken med stor behållning. Det är intressant att följa den personliga utvecklingen från den lilla flickan till den unga kvinnan. Naturligtvis är det också ett intressant tidsdokument som speglar livet i nazismens skugga.

Jupiters öga

Jag fick ett pocketogram. Efter att ha klickat runt en lång stund bland pocketböcker som man kunde välja fastnade jag till slut för Jupiter öga av Oline Stig.

Författarens farföräldrar var medlemmar i norska nazistpartiet. Genom att skriva boken försöker hon förstå, inte försvara, varför vanliga norrmän som tog åt sig av Quislings tankar och idéer och registrerade sig som nazister under ockupationen.

Hon varvar sina egna tankar, med en fiktiv berättelse som hon tror skulle kunna ha varit hennes förföräldrars liv.

En riktigt intressant och läsvärd bok.

Alla var inte mördare

är en självbiografi av Michael Degen. I boken beskriver han hur han tillsammans med sin mor överlevde gömda i Berlin under de sista två krigsåren 1943-1945. Med hjälp från vänner och främlingar lyckas de undgå upptäckt. Med mycket tur undkom de med livet i behåll när Berlin bombades sönder, sittande kvar i lägenhetens mörklagda rum, medan alla andra sprang ner i skyddsrummen.

Michaels pappa sattes i koncentrationsläger i början av kriget och dog redan 1940 av skador han åsamkats i lägret. När Michael var 11 år såg hans mamma hur kvarterets invånare föstes ihop på lastbilar. Hon förstod vad som höll på att hända och tog resolut bort judestjärnorna från deras jackor, packade en väska och de promenerade sedan förbi soldaterna som inte brydde sig om dem.

Det är en rak och utlämnande barndomsskildring, fylld av rädslor och övergrepp. Det är också en berättelse om en pojkes uppväxt och man kan inte låta bli att tänka på hur krigsåren måste ha satt sina spår i den personlighet som växte upp. Boken berättar inte ur den synvinkeln men väcker med sin enkla form ändå frågorna hos mig som läsare.