Dödsdömd

Damien Echols satt oskyldigt fängslad och dödsdömd i amerikanskt fängelse i över 20 år. I boken berättar han bittert om vad som egentligen hände och hur han upplevde tiden i dödscell.

Trots bitterheten lyckades Echols ändå behålla förståndet och gjorde en både intellektuell och andlig resa under åren i fängelset. Han studerade österländsk religion och levde som buddist, men släppte heller aldrig sin koppling till katolicismen som han konverterade till i tonåren (innan han greps och dömdes).

Han ger en mycket svart bild av det amerikanska rättsväsendet - och det kan man förstå. Det har knappast funnits varken tid eller utrymme att försöka göra en objektiv utredning, Echols betygsätter efter sina egna upplevelser och erfarenheter.

I Dödsdömd ger Echols förutom en skildring av livet i cellen också en bild av livet i den amerikanska södern och de fördomar som frodas i lägre samhällsklasserna. Han berättar hur en enskild polisman är besatt av anklaga honom och andra ungdomar för att utöva häxkonster och svart magi. Han beskriver hur skola och samhälle är oförmögna att hålla tillbaka sina fördomar, hur syndabockar utses när man inte vet vad som har hänt.

Så gör jag

av Bodil Malmsten
är som en påse smågodis att ta en bit av då och då. Mycket smakfull och inspirerande.

På en eller två sidor i taget beskriver hon sina skrivarvåndor och ger tips om hur man kan tänka och göra för att själv komma igång med skrivande och författande.

Mot fyren

av Virginia Woolf

Som en fotoblixt lyser upp motivet i ett mörkt rum, lika snabbt har Woolf avbildat Mr och Mrs Ramsey och satt läsaren i en försjunken sinnesstämning. Hatet i minsta sonens inre är obönhörligt och jag tror att det kommer vara något centralt i den fortsatta berättelsen. Men nej, inte alls. Det verkar bara vara ett verktyg för författaren för att skapa stämning.

Perpektivet flyter och Woolf kan ändra perspektiv mitt i en mening. I centrum står Mrs Ramsey, men hela tiden rör sig perspektivet och än är det Mr Ramsey som gestaltas än är det Lily eller Mr Bramley, ibland något av de åtta barnen.

Middagen den första kvällen är lång. Outhärdligt lång för mig som läsare. (Jag somnar fler gånger...) Lika outhärdligt långa som Woolfs meningar. Detta är en bok författad på 1920-talet, med den tidstypiska intellektuella språkförvecklingen. En riktig författare skulle inte skriva enkelt på den tiden.

Den här boken har jag på läslistan för att studera hur författare kan använda perspektivet i sin berättarteknik. Woolf byter som sagt perspektiv ofta och flytande, ibland mitt i en mening. Det ger en ganska förtätad stämning och jag måste vara alert som läsare så att jag vet vems tankar och känslor som är uppe för beskådan.

Titeln mot fyren är tydlig och fyrtornet och dess pulserande ljussken finns med i hela berättelsen ända till sista sidan. Ändå saknar jag något, jag fattar inte om själva fyren ska vara symbol för något eller om det bara är ett riktmärke för att författaren inte själv ska villa bort sig i sina långa utläggningar.

Främlingen

av Albert Camus

Värmen i Alger är tung och Meursault begraver sin mamma i första kapitlet. Hans känslor är instängda, eller obefintliga får vi senare en aning om.  Inget i livet spelar honom någon roll. Det har ingen betydelse.

Av en tillfällighet skjuter han en annan människa och blir åtalad för mord. Hans upplevelse av fängelsetiden är likgiltig. Det är som om ingenting rör honom.

Ett väldigt fängslande personporträtt där Meursault berättar själv om vad som händer. Han tar avstånd från världen på ett likgiltigt och ointresserat sätt. Hans berättelse skiljer sig markant från vad personerna runt omkring skulle säga. Också en Kafka-liknande stämning i en rättsprocess som ger rysningar. Meursault lägger ingen energi ens på att försvara eller ursäkta sig själv, dels för att han inte tycker att han har gjort något fel och dels för att han inte egentligen bryr sig. Han berättar endast "sakligt" vad som faktiskt har hänt.

Man anar en mycket störd person.
Men också ett mycket stört samhälle. Algeriet är en fransk koloni och araberna, landets ursprungliga invånare, är bara skuggpersoner i romanen.