Mot fyren

av Virginia Woolf

Som en fotoblixt lyser upp motivet i ett mörkt rum, lika snabbt har Woolf avbildat Mr och Mrs Ramsey och satt läsaren i en försjunken sinnesstämning. Hatet i minsta sonens inre är obönhörligt och jag tror att det kommer vara något centralt i den fortsatta berättelsen. Men nej, inte alls. Det verkar bara vara ett verktyg för författaren för att skapa stämning.

Perpektivet flyter och Woolf kan ändra perspektiv mitt i en mening. I centrum står Mrs Ramsey, men hela tiden rör sig perspektivet och än är det Mr Ramsey som gestaltas än är det Lily eller Mr Bramley, ibland något av de åtta barnen.

Middagen den första kvällen är lång. Outhärdligt lång för mig som läsare. (Jag somnar fler gånger...) Lika outhärdligt långa som Woolfs meningar. Detta är en bok författad på 1920-talet, med den tidstypiska intellektuella språkförvecklingen. En riktig författare skulle inte skriva enkelt på den tiden.

Den här boken har jag på läslistan för att studera hur författare kan använda perspektivet i sin berättarteknik. Woolf byter som sagt perspektiv ofta och flytande, ibland mitt i en mening. Det ger en ganska förtätad stämning och jag måste vara alert som läsare så att jag vet vems tankar och känslor som är uppe för beskådan.

Titeln mot fyren är tydlig och fyrtornet och dess pulserande ljussken finns med i hela berättelsen ända till sista sidan. Ändå saknar jag något, jag fattar inte om själva fyren ska vara symbol för något eller om det bara är ett riktmärke för att författaren inte själv ska villa bort sig i sina långa utläggningar.