Mellan rött och svart

Jan Guilliou skriver också en romansvit om 1900-talets historia. Någon kritiker skrev att där Guillou misslyckades, där lyckades Follet med att beskriva både historia, miljö och människor. Jag är böjd att hålla med. Guillous romaner med bröderna Lauritzen som huvudpersoner är lite tunna i jämförelse och då menar jag inte bara sidmässigt.

I Mellan rött och svart har Guillou förenklat berättandet enligt en ganska lättidentifierad formel. Han avslutar varje kapitel med en antydan om vad som ska hända. Nästa kapitel börjar ett eller två år senare och berättar att det som antyddes har hänt och sveper sedan förbi förklaringen med typisk Guillou-ironi.

Det är det ironiskt humoristiska skrivsättet jag uppskattar så mycket i Guillous romaner. Han är ofta klockren i sina poänger där han förutsätter att läsaren förstår vad han menar eftersom vi alla ser verkligheten i backspegeln. I den här boken är det kanske, kanske lite för mycket ironiska gliringar.