Fick en liten pocket med två av August Strindbergs verk innanför samma pärmar.Fröken Julie är ju härlig läsning där man imponeras av dialogen. Strindberg hade skrivit ett förord i boken som var intressant att ta del av innan läsningen. Man både avskyr och beundrar honom samtidigt, hans människosyn är ju närmast skrattretande men han kan ju uttrycka sig fantastiskt. Språket som ju är så tidlöst, vackert och klassiskt.
De lycksaliges ö var okänd för mig tidigare. Inte så konstig kanske, det var en trist historia som inte inspirerade och för ovanlighetens skull tyckte jag inte att språket var på den vanliga nivån. Det handlade om ett skepp med förvisade småbrottslingar med familjer som seglade iväg från hemlandet. På havet förliste skeppet i en storm och de tog sig i land på en paradisö. Allt fungerade och alla levde i harmoni, tills den dagen då prästen - som de trodde hade drunknat - dök upp. Konflikter började uppstå och till slut rämnade hela paradisön och de fick ta sina båtar till ett annat land. Där byggde de upp samhället igen med början som jägare och sedan blev några bönder, olika samhällsklasser uppstod med tydliga förklaringar hur och varför. Nej det var inget roligt. Vet inte om det skulle vara ett politiskt inlägg eller ett vetenskapligt.
Fröken Julie och Tjänstekvinnans son var något vi läste i skolan. August Strindberg var ju en klassiker, som man var tvungen att läsa - mer som fakta utan värderingar. Men jag håller med dig om hans människosyn. Strindberg undervisade på Häringe slott, några mil från där jag bor. I ett rum (klädkammare) är besökare av olika slag målade som en bård på väggen - väldigt tjusigt och intressant. Min dotter och jag gjorde en rundvandring där när hon gick i skolan och hade som specialämne i svenska Ivar Lo Johansson. Hans föräldrar var ju statare där.
SvaraRadera