Övergiven

av Marinette Bohman är en bok jag plockade från Skaraborgs-hyllan. Alltid roligt att läsa historier som utspelar sig i närheten, om inte annat så är det intressant att se vad man tycker om miljöbeskrivningarna när man vet hur det verkligen ser ut. Det visade sig vara en ambitiös historia som inte höll distansen ut tyvärr.

Fösta delen av boken handlar om Adelia som blivit med barn och tvingats gifta sig som ung på 50-talet. Hon berättar i dagboksform hur hennes man misshandlar henne men hon står ut och lever för sina barn och sedan även för grannen som hon kyskt och generat förälskar sig i. 

I andra delen av boken berättar Adelias barnbarn Sofia om hur hon kommer till trakten för att forska i mormoderns liv och särskilt hennes överraskande och mystiska död.

Jag känner inte att varken dåtid eller nutid håller måttet i berättelsen. Adelias stoiska hållning till sin misshandlade man kanske inte utåt sett var underlig på den tiden, men jag uppfattar det mer som ett försök att koppla historien till dagens debatt om kvinnomisshandel. Det övertygar inte. Adelias dagböcker övertygar inte heller, de är för tillrättalagda för att kännas som en persons hemliga anteckningar om livet. Sofias efterforskningar i nutid övertygar inte heller, att hon skulle springa på den pigga 90-åriga polisen som genast börjar ge henne intressanta detaljer om fallet Adelia... Nej, det händer nog inte i Skaraborg. Men att Sofia skulle möta sin stora kärlek på pensionat i Skaraborg, ja det håller ju förstås, men det passade inte in i romanen. Tyvärr!

Sist men inte minst behöver boken korrekturläsas bättre.