Madame Bovary

av Gustave Flaubert. Nu har jag också läst klassikern om den olyckliga Emma, men romanen handlar ju framför allt om det lilla franska bysamhället och människorna som levde där.

Romanen är den första i den stilriktning som kallas naturalismen. Allt beskrivs detaljerat och utan att moraliska synpunkter läggs på människornas handlingar. Många detaljerade beskrivningar blir väldigt tröttsamma att läsa, men trots det är det fångande att följa, inte bara Emmas utveckling från ung förväntansfull brud till den deprimerande dödsbädden, utan också de andra gestalterna i romanen: Charles, Leon, apotekaren. Intressant också att ta del av den samhällsklass som ligger mitt emellan och där Emma hela tiden sneglar uppåt mot de rikas värld och hur hög tröskeln är för att ens få göra ett besök hos dem.

Att skriva

av Stephen King är en riktigt inspirerande kreativitetskälla. King ger inte bara tips och idéer om hur man kommer igång och fortsätter att skriva berättelser. Han delar också med sig av sitt författarskaps vedermödor. Det är minst lika mycket en intressant självbiografi som en teoribok.

Så skriver du romaner och noveller

av Lars Åke Augustsson är lättläst och inspirerande om konsten att skriva.

Indelningen i 11 tydliga kapitel gör att det är lätt att gå tillbaka till den del som man vill fördjupa sig i.

1. Ljug för sanningens skull. För att en lögn eller ett påhitt ska kännas trovärdigt för läsaren måste den kryddas med sanningar.

2. Simma. För att få flyt i skrivandet krävs kvantitet, för att djupet ska framgå krävs också yta.

3. Sinnena. Använd alla sinnen i din text

4. Karaktärer. Gör dina karaktärer platta, runda eller genomskinliga och förstå varför och när de olika djupen behövs.

5. Konflikter och spänning. En text måste locka till vidare läsning.

6. Dialoger. Samtal lättar upp och för historien framåt.

7. Scener. Koncentrera dig på varje scen och se scenerna som byggstenar i din berättelse.

8. Skiva om. Läs igenom din text efter att den vilat. Skriv om där det behövs.

9. Skriva som en vana. Tappa inte modet när flytet uteblir.

10. Marknaden. Att bli refuserad innebär bara att en person, en viss dag tackade nej till, ett manus av dig. Flera refuseringar från många håll kan vara indikation på att ditt manus inte håller måttet.

11. Läs! För att kunna skriva behöver du läsa - mycket.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelssons senaste roman är en välskriven skildring om en flyktings anpassning till samhället efter befrielsen från koncentrationslägret under 2:a världskriget.

Miriam vaknar på sin 85-års dag och försöker som alltid börja dagen med att skaka av sig alla minnen från det förflutna. Hennes liv bygger på en lögn, från den dagen då hon under en förflyttning från Auschwitz till Ravenbrück får sin klänning söndersliten och för att inte bli sänd direkt till gaskamrarna väljer att byta kläder med en flicka som dött under transporten i godsvagnen. Den döda flickan var jude och slumpen visade sig att de hade samma siffror i sina tatueringar. För att dölja sitt ursprung som rom skaver Miriam bort Z i sin tatuering.

I boken berättar Miriam med tillbakablickar om hur hon överlevde tiden i lägren och hur hon kom som flykting till Sverige efter kriget. Efter karantän i Aneby kom Miriam till Jönköping som hushållerska och vän till Hanna. Hanna, som aldrig skulle ha så mycket som tittat åt en zigenare, lär Miriam att bli en riktig dam. Miriam lär sig både språket, det talade och det ännu mer talande kroppsspråket. Hon förstår signalerna som talar om vad som inte får nämnas, inte får göras och hon måste hålla sin riktiga identitet hemlig.

Trots den mycket mörka och allvarliga kontexten i Axelssons roman, är den ovanligt ljust berättad. Språket flyter lätt och det blir aldrig något frosseri i elände. I stället väljer Axelsson att ofta bryta tillbakablickarna på samma sätt som Miriam väljer att trycka undan minnesbilderna. De nakna beskrivningarna av livet i koncentrationslägret är sakliga, som om de är filtrerade av årens önskan att förtränga dem. Tiden i Sverige skildras som en lycklig hemmafrutillvaro, där Miriam genom att ta hand om fostersonen Thomas finner mening och lycka i tillvaron.

Miriam är ständigt är på vakt, trycker ner varje antydning till ilska över sin livs lott, men ändå får man ändå känslan av att Miriam har accepterat sitt öde. Hon kan se att hennes blygsamma tillvaro i skuggan av sin make var en del av den tidens anda och hon känner inte igen barnbarnets harmsna påpekanden om 50-talets kvinnosyn. Då blir det väldigt befriande när hon till slut uttrycker sin nyvunna förståelse för barnbarnets val att leva skilt från sitt barns far och till slut förstår hon att fostersonens och hans frus ständiga gräl har påverkat barnbarnet lika mycket som hennes barndom format henne till den ständigt följsamma och lydiga hustrun där allt i hemmet skulle vara perfekt.

Bübins unge

av Mare Kandre är en suggestiv berättelse om en ung flickas förvandling till kvinna.

Övergiven av vuxna och det inre barnet (Ungen) som en vidrig och otäck följeslagare. Ungen som inte går att göra sig fri från utan att döda den. De vuxna låser in henne, gömmer nyckeln och försvinner ut ur hennes liv och kommer inte tillbaka.

Kandre skrev boken som 25-åring i mitten av åttio-talet. Antingen var hennes pubertet oerhört traumatiserande eller så driver hon med sina läsare. Det är lösryckt. Det är bittert. Det är näst intill oförståeligt. (Vad i hela friden betydde hennes vandring ute på myren...?)

Dödsdömd

Damien Echols satt oskyldigt fängslad och dödsdömd i amerikanskt fängelse i över 20 år. I boken berättar han bittert om vad som egentligen hände och hur han upplevde tiden i dödscell.

Trots bitterheten lyckades Echols ändå behålla förståndet och gjorde en både intellektuell och andlig resa under åren i fängelset. Han studerade österländsk religion och levde som buddist, men släppte heller aldrig sin koppling till katolicismen som han konverterade till i tonåren (innan han greps och dömdes).

Han ger en mycket svart bild av det amerikanska rättsväsendet - och det kan man förstå. Det har knappast funnits varken tid eller utrymme att försöka göra en objektiv utredning, Echols betygsätter efter sina egna upplevelser och erfarenheter.

I Dödsdömd ger Echols förutom en skildring av livet i cellen också en bild av livet i den amerikanska södern och de fördomar som frodas i lägre samhällsklasserna. Han berättar hur en enskild polisman är besatt av anklaga honom och andra ungdomar för att utöva häxkonster och svart magi. Han beskriver hur skola och samhälle är oförmögna att hålla tillbaka sina fördomar, hur syndabockar utses när man inte vet vad som har hänt.

Så gör jag

av Bodil Malmsten
är som en påse smågodis att ta en bit av då och då. Mycket smakfull och inspirerande.

På en eller två sidor i taget beskriver hon sina skrivarvåndor och ger tips om hur man kan tänka och göra för att själv komma igång med skrivande och författande.

Mot fyren

av Virginia Woolf

Som en fotoblixt lyser upp motivet i ett mörkt rum, lika snabbt har Woolf avbildat Mr och Mrs Ramsey och satt läsaren i en försjunken sinnesstämning. Hatet i minsta sonens inre är obönhörligt och jag tror att det kommer vara något centralt i den fortsatta berättelsen. Men nej, inte alls. Det verkar bara vara ett verktyg för författaren för att skapa stämning.

Perpektivet flyter och Woolf kan ändra perspektiv mitt i en mening. I centrum står Mrs Ramsey, men hela tiden rör sig perspektivet och än är det Mr Ramsey som gestaltas än är det Lily eller Mr Bramley, ibland något av de åtta barnen.

Middagen den första kvällen är lång. Outhärdligt lång för mig som läsare. (Jag somnar fler gånger...) Lika outhärdligt långa som Woolfs meningar. Detta är en bok författad på 1920-talet, med den tidstypiska intellektuella språkförvecklingen. En riktig författare skulle inte skriva enkelt på den tiden.

Den här boken har jag på läslistan för att studera hur författare kan använda perspektivet i sin berättarteknik. Woolf byter som sagt perspektiv ofta och flytande, ibland mitt i en mening. Det ger en ganska förtätad stämning och jag måste vara alert som läsare så att jag vet vems tankar och känslor som är uppe för beskådan.

Titeln mot fyren är tydlig och fyrtornet och dess pulserande ljussken finns med i hela berättelsen ända till sista sidan. Ändå saknar jag något, jag fattar inte om själva fyren ska vara symbol för något eller om det bara är ett riktmärke för att författaren inte själv ska villa bort sig i sina långa utläggningar.

Främlingen

av Albert Camus

Värmen i Alger är tung och Meursault begraver sin mamma i första kapitlet. Hans känslor är instängda, eller obefintliga får vi senare en aning om.  Inget i livet spelar honom någon roll. Det har ingen betydelse.

Av en tillfällighet skjuter han en annan människa och blir åtalad för mord. Hans upplevelse av fängelsetiden är likgiltig. Det är som om ingenting rör honom.

Ett väldigt fängslande personporträtt där Meursault berättar själv om vad som händer. Han tar avstånd från världen på ett likgiltigt och ointresserat sätt. Hans berättelse skiljer sig markant från vad personerna runt omkring skulle säga. Också en Kafka-liknande stämning i en rättsprocess som ger rysningar. Meursault lägger ingen energi ens på att försvara eller ursäkta sig själv, dels för att han inte tycker att han har gjort något fel och dels för att han inte egentligen bryr sig. Han berättar endast "sakligt" vad som faktiskt har hänt.

Man anar en mycket störd person.
Men också ett mycket stört samhälle. Algeriet är en fransk koloni och araberna, landets ursprungliga invånare, är bara skuggpersoner i romanen.

Om konsten att läsa och skriva

av Olof Lagercrantz

Lagercrantz skriver om skrivandet. Inspirerande och vackert.

A farewell to arms

är en av Ernest Hemingways tidigaste romaner, utgiven 1929. Den bygger på erfarenheter från Hemingways tid som ambulansförare i Europa under första världskriget. Relationen mellan huvudpersonen Frederic Henry och sjuksköterskan Catherine Barkley sägs bygga på bitter erfarenhet från Hemingways första giftermål. Bokens tragiska slut kan tolkas som en uppgörelse med författarens egen romantiska historia.

En krigsskildring från första världskriget är inte jag rätt person att bedöma vad gäller trovärdighet, men jag har heller ingen anledning att ifrågasätta skildringen från en som varit där. Frederic Henry är en blyg person som är mer åskådare än handlingskraftig, han lyssnar mer än talar. Om Henry som berättarjag är Hemingways egen röst, så är det

Lägret där ambulansförarna håller till känns mörkt och hopplöst. Soldaterna är alla trötta på kriget och ser inte att det finns någon mening med det längre. Ingen kan vinna och till och med den som till slut vinner, kommer att förlora är den rådande åsikten i lägret. De driver med varandra men mest med prästen, som Henry verkar ha ett starkt band till. En annan nära relation har Henry till Rinaldi, sin rumskamrat. Det är Rinaldi som tar med Henry till sköterskorna för att försöka få lite damsällskap utanför horhuset.

De första mötena mellan Henry och Catherine Barkley är trevande och torftiga. Men krigets desperation ger dem inget annat val än att falla för varandra. Dialogen är rent skrattretande vid deras första möten, men längre in i romanen blir dialogen överlag mer utvecklad och naturlig. Kanske ska man tolka inledningens krystade dialoger i samband med att kriget stod och stampade på fronten mellan Italien och Österrike? Det känns som att samtalen börjar flyta lättare efter att reträtten har startats. Men som läsare får man kämpa sig igenom knepiga och krystade meningsutbyten en bra bit in i boken.

Före reträtten hinner Henry bli skadad. Han skickas till det amerikanska sjukhuset i Milano dit också Catherine söker sig och hon får ta hand om vårdnaden om honom. Han övertalar henne att stanna kvar även på nätterna och resultatet blir en graviditet, som Henry får reda på strax innan han ska åka tillbaka till fronten. De gifter sig inte för de känner sig som gifta, men Catherine lovar att de ska gifta sig efter kriget. Om kriget tar slut eller vi bara får följa med på reträtten kan jag inte avgöra. (Första världskriget varade ju 1914-1917 men den här romanen utspelar sig 1918 så jag har förstått att det är någon sorts efterstrider i Italien.) Henry deserterar från sin frivilliga post som befäl över ambulansförarna, när han riskerar att bli skjuten av en ung grupp italienska soldater som ska hålla ordning vid passagen över en bro. Efter att ha simmat i iskallt vatten en mycket lång sträcka tar sig Henry upp på land och efter att ha vandrat ett tag kommer han till järnvägen och han lyckas smyga på ett tåg som går till Milano.

Framme i Milano söker han efter Catherine men hon har gett sig av. Utan större svårigheter hittar han henne på en ny ort och deras återseende blir kärt. Stressat kärt, men härifrån är det kärlekshistorien som dominerar resten av romanen. Det är en vändpunkt i berättelsen.

Jag kan som sagt inte avgöra om det är kriget som tagit slut på riktigt eller om det är deras möte som är den symboliska vändpunkten. Härifrån talar romanen mycket mer till mig, vilken naturligtvis till störst del beror på att jag kan relatera personligt till kärleksrelationen på ett helt annat sätt än krigsmiljön. Kanske är det därför jag känner att språket i romanen flyter bättre och dialogerna djupnar och blir mer realistiska.

En sista konfrontation med kriget råkar Frederic och Catherine ut för då italienska armen söker efter honom som desertör. De lyckas fly till Schweiz och kan där ta in på pensionat och vänta på att barnet ska komma (alternativt att kriget ska ta slut, men det nämns inte). Tempot stannar av här, vilket livet gör under en graviditet. Men stämningen är ödesmättad, trots att dagarna förflyter stilla för det kära paret så anar jag som läsare hela tiden att vi är på väg mot något. Men vad vi är på väg mot avslöjas inte och därför skapas spänning ur de händelsefattiga vardagarnas triviala lunk.

Under de första kapitlens läsning kunde jag inte förstå hur den här författaren har kunnat få Nobelpriset i litteratur. Nog måste en nobelpristagare hålla kvalitet genom hela sin produktion var min tanke. Men jag är glad att jag orkade vidare och fick uppleva hur hela romanen utvecklades och förändrade karaktär. Jag tror inte att jag kommer läsa om den (inte ens på svenska) men jag har ändå en känsla att om jag gjorde det, så skulle även inledningen göra ett mer positivt intryck på mig.

Livet efter dig

av Jojo Moyes är ju såklart bra, precis som "alla" tycker. Men kanske liiite för politiskt korrekt för min smak just nu.

Den rika och snygga Will råkar ut för en olycka och blir totalförlamad. Den fattiga och oambitiösa Lou blir arbetslös. När Lou letar efter nytt jobb i den lilla staden korsas hennes och Wills vägar. Och faktiskt reflekterar de en gång över varför de aldrig har mötts tidigare i livet.

Steglitsan

av Donna Tartt en härlig och mustig roman som till största del utspelar sig på Manhattan. Jag gillar sättet romanen är skriven på, detaljerat och informationsrikt språk men lätt att följa.

Theo är tretton och han har strulat i skolan och är nu kallad till möte hos rektorn. Hans mamma tar ledigt från arbetet och de går tidigt hemifrån, så tidigt att de hinner ta en sväng in på muséet innan mötet. Medan modern går för att titta på en speciell tavla stannar Theo i atelje 32 där han fascineras av en jämnårig flicka och en äldre herre som studerar en liten tavla av Fabritius föreställande en liten steglits. Då smäller bomben som är själva startpunkten i berättelsen. Theo klarar sig mirakulöst, när han vaknar till befinner han sig bredvid den gamla mannen som ger honom en ring och en adress innan han dör inför Theos ögon. När Theo börjar leta sig ut ur muséet får han med sig tavlan.

Hela natten väntar han på att mamman ska komma hem. Till slut kommer beskedet att hon är död. Theo är helt ensam kvar. Hans pappa hade försvunnit utan att lämna varken adress eller underhåll ett år tidigare. Socialarbetarna ordnar så att Theo till att börja får bo hos en tidigare kamrat, den skötsamma Andy från en mycket välbärgad familj.

Efter en kort tid letar han reda på adressen han fått av den gamle mannen och lämnar tillbaka ringen till Hobie som vårdar den unga flickan, Pippa, som också överlevt, men svårt skadad. Hobie är renoverar möbler i verkstaden under en antikaffär som den gamle mannen tidigare drivit. Theo fortsätter att besöka Hobie efter att Pippa flyttat hem till en moster.

När terminen i skolan är slut ligger hotet att överlämnas till de okända och ovilliga farföräldrarna, men en dag får Theo äntligen frågan om han vill följa med sin fosterfamilj till deras sommarställe. Men ödet vill att Theos pappa helt plötsligt dyker upp och han får i stället följa med fadern och bo i Las Vegas.

Theos trauma och känslor av overklighet och ofattbart utanförskap förstoras i den nya miljön. De bor i en mer eller mindre övergiven sovstad i utkanten av öknen. När skolan börjar får han åka buss och han inser hur annorlunda de sociala spelreglerna är. I Las Vegas är det status att ha bott länge på samma ställe, pengar spelar ingen roll. Hans enda vän blir Boris som också är ny. De två pojkarna börjar dricka, sniffa och till slut hittar de också droger och lär sig älska ruset som tar dem bort från verkligheten.

I två år lever de av skolmat och snattat godis. De är två fruktansvärt destruktiva pojkar som stöttar varandra i en värld som håller på att rämna. Fadern spelar och har dragit på sig skulder, han tvingar Theo ringa och försöka få sina collegepengar utbetalda men misslyckas. Strax efter det dör fadern i en bilolycka och Theos värld rämnar. Han är ännu en gång helt ensam och i panik flyr han tillbaka till New York innan socialen får för sig att leta efter honom igen.

På bussen tillbaka till New York har han bara den lilla hunden som  faderns fru inte tagit hand om så väl och den väl inslagna tavlan. Väl framme knackar han på hos Hobie och där får han stanna, för tillfället.

Tillfället sträcker ut sig att vara i många år. Ständigt är tavlan i Theos medvetande. Han har otrolig ångest för att han aldrig har lämnat tillbaka den. Han tar mediciner och fortsätter med droger i ett behärskat varannan-dagsberoende. Han tar sig igenom college men helt utan ambitioner och resultat.

I stället finner han att är duktig på att sälja antikviteter. Kanske lika bra som den gamle mannen som dog i muséet. Men branschen är full av oärlighet och Theo hamnar i knipa när det är på väg att avslöjas att han sålt renoverade möbler som äkta. Någon har också börjat misstänka att det faktiskt är Theo som sitter på en av tavlorna som försvann vid bombdådet mot muséet.

När det drar ihop sig, så dyker plötsligt hans vän Boris upp i New York. Boris håller på med skumraskaffärer och har verkat över hela världen. Han har information om varför ryktena har uppkommit och vill hjälpa sin gamla vän.

Det är här romanen spårar ur ett tag. Det blir lite löje över jakten i Amsterdam. Men åter på Manhattan igen, med tavlan återlämnad och hittelön utbetald tar Tartt tillbaka kvaliteten i romanen igen. Det är berättelsen om den ensamma människan som är behållningen. Frågorna om ödet, vad det är som styr livet i olika riktningar. Ångesten som ständigt plågar Theo, men som han ändå fortsätter att leva med, utan något egentligt mål att se fram emot.

Himlens fånge

av Carlos Ruiz Zafon är en ny (?) roman som utspelar, sig i ett sepiafärgat Spanien.
Jag minns Ängelns lek som en mystisk och suggestiv berättelse om hemligheter, odödliga böcker och hemliga rum. Den här berättelsen knyter an till det hemliga biblioteket för de glömda böckerna, men det är väl den enda likheten.

I Himlens fånge blir berättelsen lite banalt framställd. Det är för grova övergrepp i ett för taktfast tempo. Men för all del, den här romanen är mycket mer lättläst och relativt lättsmält och det kan i många fall vara något positivt.

De härliga daggvåta gatorna i Barcelona som andas skymning redan i morgonljuset är i alla fall desamma.

När duvorna försvann

av Sofi Oksanen är väldigt tröttsam att läsa. Alla dessa personer, personer, personer, nya namn och titlar överallt utan någon introduktion eller presentation.

Historien utspelar sig i Estland. Efter 5 dagar som fria från Ryssland intar tyskarna landet. Mycket krigshistorik och intriger som är så svåra att följa och förstå.

Den del av boken som jag ändå har behållning av är skildringen av kärlekshistorien mellan estländskan och den tyska kaptenen. Kriget för människor mot varandra på de underligaste sätt och skiljer dem på de vidrigaste.

Introvert - den tysta revolutionen

av Linus Jokkman har fel underrubrik. Det hade passat bättre med - den nya dårens försvarstal. Precis som Strindberg vältrar sig i självömkande förnekelse av att vara delaktig i orsakerna till sina plågor så är Linus en outtröttlig försvarare av sin egen personlighets förträfflighet.

Men faktiskt gillar jag boken ändå, den träffar rakt i mitt introverta hjärta. Synd att regnbågsflaggan är upptagen, vi "introverta" skulle behöva något färgglatt till vår hjälp att väcka uppmärksamhet för vår rätt att existera på våra villkor. Det är ju inte något man väljer att bli.

I kroppen min

Kristian Gidlunds blogg i bokformat. Hans tankar om livet och sjukdomen de sista åren i hans liv som till slut togs av cancern.

Folk dör här

en debattbok av Thord Eriksson.

Försöker balansera debatten, äldrevården är kanske både sämre och bättre än vad mediebilden visar.

Sjukhuskatten Oscar

David Dosa, är läkare och arbetar på ett sjukhem för äldre. Han beskriver hur katten Oscar har en förmåga att förutse när patienterna ska dö och han ser alltid till att vara vid deras sida den sista tiden i deras liv.

Kaffe med rån

av Catharina Ingelman-Sundberg är en lättsam historia om några pensionärer som ledsnar på nedmonteringen av servicen på äldreboendet.

Banalt så det förslår, inte speciellt roligt, men i alla fall lättläst.