Markurells i Wadköping

av Hjalmar Bergman.
Lyssnade på ljudboken som förberedelse för vårens resa till Örebro. En klassiker som jag hoppas få tid att läsa också. Språket! Bilderna!

Sommarboken

av Emylia Hall hittade jag på bokrean. Den var lite omständlig att komma in i, men sedan växte den. Inte så att den överraskade (jag hade tidigt räknat ut att det nog inte var hennes riktiga mamma) men jag gillade beskrivningen av tonåringens tanke- och känslovärld.

Om katter

Jag tycker om katter och jag tycker om att läsa det som finns skrivet om katter av kattälskare, som när Doris Lessing skriver om sina katter.

Mest kattporträtt, men lite grand kan man lära sig om människorna som tar hand om katterna också.

Utan pengar utan bikini

Novellsamling av Cecilia Davidsson. Mörka, dova noveller om vanliga, jaja nästan vanliga, människor och miljöer.

Det öde landet

Den världsberömda dikten av T.S Eliot.

För fragmenterat och fullt av historiska kopplingar för att jag ska ha något större utbyte. Äsch, jag begriper ingenting. Det jag fått förklarat för mig fattar jag ju att det är bra, men jag skulle aldrig, aldrig hittat förklaringarna själv. Inte ens när jag lusläser notapparaten.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

en feel good roman av Katarina Bivald.

På spaning efter den tid som flytt

av Marcel Proust är ingen bladvändare direkt. Det tog över en månad att läsa första delen av Swanns värld, Combray. De andra två delarna får jag nog vänta med till semestern.
Men att det tog så lång tid berodde inte på att den var svår eller tråkig, nej det var helt enkelt så att jag fastnade i den vackra romanens snirkliga formuleringar och det var omöjligt att forcera och läsa fort.

Det som gör den här romanen unik är Prousts sätt att skildra människornas omedvetna minnen (mémoire involontaire) som ingen har vågat försöka efterlikna. För mig är också alla fantastiska naturskildringar helt fascinerande, vyer, träd, blad och blommor.

Don Quijote

av Miguel de Cervantes går bara inte att läsa ut... Eller det går det väl, men jag har inte tålamod och så roligt är det inte. Någon gång kanske jag får tid och lust att ta till mig romanens verkliga värde.

Mannen under trappan

av Marie Hermanson är en kuslig berättelse med starkt psykologiskt tema.
En familj flyttar in i ett vackert hus på landet. De är lyckliga och framgångsrika. Men, det bor en liten, smutsig man under trappan. Eller är det bara sonens låtsaskompis...?

Jag gillar ju inte skräck och sådant som får mig att må illa. Det här var på gränsen, men så elegant skrivet och språkligt mästerligt att jag inte kan låta bli att gilla boken.

Den tigerrandiga katten och fröken svala

av Jorge Amado är en fabel om en katt och en svala som blir förälskade. Men som världen ser ut kan de inte få varandra.
Amado leker med författarrösten och gör parenteser och inlägg som gör berättelsen extra krydda.

Fyra generationer kvinnor

av Anita Hammarstedt är en krönika över fyra generationer kvinnor med start 1808. Hon berättar i kronologisk ordning om Christina, Emilia, Olga och Sigrid. De föds, vårdas av sin mor, börjar som pigor i tidiga tonåren, gifter sig och föder barn. Ja, så såg livet ut och det upprepade sig - tröttsamt men konstigt nog ganska trivsamt skrivet.

För Hammarstedt gestaltar inte sin berättelse. Hon berättar bara, rätt upp och ner. Och alla tekniska landvinningar och samhällsutvecklingar pusslar hon in i berättelsen. Tragiska händelser som våldtäkt och död, behandlar hon som "det var så det var". Trots att det inte fanns mat eller pengar så verkar alla personer, rakt genom berättelsen trivas förvånadsvärt bra. Det är aldrig någon ångest över att behöva flytta, värken i kroppen känns inte när jag läser, tröttheten drabbar aldrig. Den småmysiga stämning som berättelsen flyter runt i ger sig tyvärr inte uttryck i glädjeyttringar när det skulle vara befogat heller. Det blir inga skratt, inga romanser, ingen förundran.

Men ett bra flyt i texten är det i alla fall.

I skymningen sjunger koltrasten

av Linda Olsson är ett mästerverk. Hon skildrar personerna och deras relationer skickligt och utan att gå in i detaljer får karaktärerna djup och blir intressanta. De ganska underliga mötena och sammanträffandena känns helt naturliga.

Elisabeth som är djupt deprimerad efter att ha svikits av sin man. Elias, serietecknaren som får någon slags gudomlig inspiration av mötet med Elisabeth. Otto, en änkeman som inte förstått vad kärlek är förrän nu, då han som 73-åring möter Elisabeth. Elias och framför allt Otto lyckas få upp Elisabeth ur sängen och ut ur lägenheten. Sakta men säkert lär de sig alla mer om livet genom sina möten.

Och konstverken och filmerna beskrivs med ord så att det inte går att förstå annat än hur fantastiska de är. Bara på en enda sak misslyckas Olsson, hur gärna hon än vill och hur mycket hon än försöker så kan hon inte beskriva i text hur koltrasten sjunger. Det går nämligen inte.

Ladivine

av Marie Ndiaye är svår.
Stel, svårläst, mångbottnad.

Ladivine är städerska med mörk hy. Hon lever ensam med sin dotter Malinka och är fullständigt nöjd med hur de har det, där de väntar på att Malinkas far ska dyka upp igen.
Malinka är inte nöjd, hon tar avstånd från sin mors liv och byter namn till Clarisse.
Clarisse gifter sig och får en dotter utan att berätta det för sin mor. Hon blir den perfekta hustrun och modern, kontrollerad och disciplinerad, men oförmögen att uttrycka några känslor. Men som Malinka åker hon regelbundet och hälsar på mamman i lägenheten där hennes enda intresse är att samla på porslinsfigurer.

När Clarisse dotter, som också heter Ladivine, har vuxit upp överges Clarisse av sin man. Efter en tid inleder hon ett förhållande med en annan man och hon tar med honom hem till sin mor och presenterar honom. Hon är full av skuldkänslor över att ha varit tvungen att hålla sin mor ute ur sitt tidigare liv och tror att hon nu ska kunna återgälda något av skulden. Modern Ladivine blir överlycklig att äntligen få ta del av dotterns vuxna liv.

Dottern Ladivine blir förfärad över mammans nya förhållande. Hon tror att mannen är en lycksökare. Men hennes farhågor är inte i närheten av den bistra sanningen för det dröjer inte länge innan Clarisse blir mördad i sitt eget hem.

Rättegången mot "den där mannen" dröjer och när den närmar sig vill dottern Ladivine helst inte vara med. Hon åker på semester tillsammans med sin familj, till en semesterort som hennes far Richard Riviere har rekommenderat. Där händer de underligaste saker och till slut övergår Ladivine i skepnad av den hund som förföljt dem under vistelsen på orten.

Jerusalem del I och del II

Jag har läst om och avnjutit Selma Lagerlöfs språk och berättarkonst. Att en roman utgiven 1928 kan kännas så språkligt skön och harmonisk. Fantastiskt! Jag njuter. Och så myser jag lite åt den söta kärlekshistorien också.

Ru

Ännu en omläsning. Den vackra lilla boken om Kim Thúys flykt från Vietnam och uppväxt i Kanada berör om och om igen. Språket är underbart och det är fantastiskt hur hon lyckats få livsglädjen att lysa igenom på varenda sida.

De yttre boulevarderna

av Patrick Modiano är en saktmodig berättelse om människor i stadens och livets utkanter.

Skriv dig ur dina kriser

av Louise DeSalvo tar avstamp i hur nyttigt skrivande kan vara för den mentala hälsan. Men det måste ske på ett visst sätt.

Skriv detaljerat om vad som hänt.
Skriv om hur du känner det.
Skriv om varför du känner så.
Du ska inte bli djupsinnig,
men koppla ihop vad som hänt med dina känslor.
Undvik klander eller ifrågasättande av din egen roll i det som hänt.
Du ska inte klaga och gräva ner dig i det som hänt.
Skriv om glädjeämnen och lycka med jämna mellanrum.

Jag skulle nog vilja påstå att det skulle kunna vara en arbetsmodell för vilken samtalsterapeut som helst.

Sapfo - dikter och fragment

Poet, eller vislyriker, i antikens Grekland. En dikt och ett antal fragment finns bevarade. Sapfo är den enda kvinnliga författare som vi känner till från denna tid.

Visserligen översatta och tolkade på 2000-talet, men så otroligt allmängiltiga känslor som överlever i tusentals år. Om kärleken är mellan lika eller olika kön, är i alla hänseenden oväsentligt. Den är ändå lika stark. Redan då.

Hägring 38

av Kjell Westö är en riktigt bra skildring, nästan i thrillerformat, om en relation i skuggan av Finska kriget.

Fröken Julie

av August Strindberg.
Jag har läst om Strindbergs naturalistiska sorgespel från 1888.