av Linda Olsson är ett mästerverk. Hon skildrar personerna och deras relationer skickligt och utan att gå in i detaljer får karaktärerna djup och blir intressanta. De ganska underliga mötena och sammanträffandena känns helt naturliga.Elisabeth som är djupt deprimerad efter att ha svikits av sin man. Elias, serietecknaren som får någon slags gudomlig inspiration av mötet med Elisabeth. Otto, en änkeman som inte förstått vad kärlek är förrän nu, då han som 73-åring möter Elisabeth. Elias och framför allt Otto lyckas få upp Elisabeth ur sängen och ut ur lägenheten. Sakta men säkert lär de sig alla mer om livet genom sina möten.
Och konstverken och filmerna beskrivs med ord så att det inte går att förstå annat än hur fantastiska de är. Bara på en enda sak misslyckas Olsson, hur gärna hon än vill och hur mycket hon än försöker så kan hon inte beskriva i text hur koltrasten sjunger. Det går nämligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar