Don Quijote

av Miguel de Cervantes går bara inte att läsa ut... Eller det går det väl, men jag har inte tålamod och så roligt är det inte. Någon gång kanske jag får tid och lust att ta till mig romanens verkliga värde.

Mannen under trappan

av Marie Hermanson är en kuslig berättelse med starkt psykologiskt tema.
En familj flyttar in i ett vackert hus på landet. De är lyckliga och framgångsrika. Men, det bor en liten, smutsig man under trappan. Eller är det bara sonens låtsaskompis...?

Jag gillar ju inte skräck och sådant som får mig att må illa. Det här var på gränsen, men så elegant skrivet och språkligt mästerligt att jag inte kan låta bli att gilla boken.

Den tigerrandiga katten och fröken svala

av Jorge Amado är en fabel om en katt och en svala som blir förälskade. Men som världen ser ut kan de inte få varandra.
Amado leker med författarrösten och gör parenteser och inlägg som gör berättelsen extra krydda.

Fyra generationer kvinnor

av Anita Hammarstedt är en krönika över fyra generationer kvinnor med start 1808. Hon berättar i kronologisk ordning om Christina, Emilia, Olga och Sigrid. De föds, vårdas av sin mor, börjar som pigor i tidiga tonåren, gifter sig och föder barn. Ja, så såg livet ut och det upprepade sig - tröttsamt men konstigt nog ganska trivsamt skrivet.

För Hammarstedt gestaltar inte sin berättelse. Hon berättar bara, rätt upp och ner. Och alla tekniska landvinningar och samhällsutvecklingar pusslar hon in i berättelsen. Tragiska händelser som våldtäkt och död, behandlar hon som "det var så det var". Trots att det inte fanns mat eller pengar så verkar alla personer, rakt genom berättelsen trivas förvånadsvärt bra. Det är aldrig någon ångest över att behöva flytta, värken i kroppen känns inte när jag läser, tröttheten drabbar aldrig. Den småmysiga stämning som berättelsen flyter runt i ger sig tyvärr inte uttryck i glädjeyttringar när det skulle vara befogat heller. Det blir inga skratt, inga romanser, ingen förundran.

Men ett bra flyt i texten är det i alla fall.

I skymningen sjunger koltrasten

av Linda Olsson är ett mästerverk. Hon skildrar personerna och deras relationer skickligt och utan att gå in i detaljer får karaktärerna djup och blir intressanta. De ganska underliga mötena och sammanträffandena känns helt naturliga.

Elisabeth som är djupt deprimerad efter att ha svikits av sin man. Elias, serietecknaren som får någon slags gudomlig inspiration av mötet med Elisabeth. Otto, en änkeman som inte förstått vad kärlek är förrän nu, då han som 73-åring möter Elisabeth. Elias och framför allt Otto lyckas få upp Elisabeth ur sängen och ut ur lägenheten. Sakta men säkert lär de sig alla mer om livet genom sina möten.

Och konstverken och filmerna beskrivs med ord så att det inte går att förstå annat än hur fantastiska de är. Bara på en enda sak misslyckas Olsson, hur gärna hon än vill och hur mycket hon än försöker så kan hon inte beskriva i text hur koltrasten sjunger. Det går nämligen inte.

Ladivine

av Marie Ndiaye är svår.
Stel, svårläst, mångbottnad.

Ladivine är städerska med mörk hy. Hon lever ensam med sin dotter Malinka och är fullständigt nöjd med hur de har det, där de väntar på att Malinkas far ska dyka upp igen.
Malinka är inte nöjd, hon tar avstånd från sin mors liv och byter namn till Clarisse.
Clarisse gifter sig och får en dotter utan att berätta det för sin mor. Hon blir den perfekta hustrun och modern, kontrollerad och disciplinerad, men oförmögen att uttrycka några känslor. Men som Malinka åker hon regelbundet och hälsar på mamman i lägenheten där hennes enda intresse är att samla på porslinsfigurer.

När Clarisse dotter, som också heter Ladivine, har vuxit upp överges Clarisse av sin man. Efter en tid inleder hon ett förhållande med en annan man och hon tar med honom hem till sin mor och presenterar honom. Hon är full av skuldkänslor över att ha varit tvungen att hålla sin mor ute ur sitt tidigare liv och tror att hon nu ska kunna återgälda något av skulden. Modern Ladivine blir överlycklig att äntligen få ta del av dotterns vuxna liv.

Dottern Ladivine blir förfärad över mammans nya förhållande. Hon tror att mannen är en lycksökare. Men hennes farhågor är inte i närheten av den bistra sanningen för det dröjer inte länge innan Clarisse blir mördad i sitt eget hem.

Rättegången mot "den där mannen" dröjer och när den närmar sig vill dottern Ladivine helst inte vara med. Hon åker på semester tillsammans med sin familj, till en semesterort som hennes far Richard Riviere har rekommenderat. Där händer de underligaste saker och till slut övergår Ladivine i skepnad av den hund som förföljt dem under vistelsen på orten.

Jerusalem del I och del II

Jag har läst om och avnjutit Selma Lagerlöfs språk och berättarkonst. Att en roman utgiven 1928 kan kännas så språkligt skön och harmonisk. Fantastiskt! Jag njuter. Och så myser jag lite åt den söta kärlekshistorien också.

Ru

Ännu en omläsning. Den vackra lilla boken om Kim Thúys flykt från Vietnam och uppväxt i Kanada berör om och om igen. Språket är underbart och det är fantastiskt hur hon lyckats få livsglädjen att lysa igenom på varenda sida.

De yttre boulevarderna

av Patrick Modiano är en saktmodig berättelse om människor i stadens och livets utkanter.

Skriv dig ur dina kriser

av Louise DeSalvo tar avstamp i hur nyttigt skrivande kan vara för den mentala hälsan. Men det måste ske på ett visst sätt.

Skriv detaljerat om vad som hänt.
Skriv om hur du känner det.
Skriv om varför du känner så.
Du ska inte bli djupsinnig,
men koppla ihop vad som hänt med dina känslor.
Undvik klander eller ifrågasättande av din egen roll i det som hänt.
Du ska inte klaga och gräva ner dig i det som hänt.
Skriv om glädjeämnen och lycka med jämna mellanrum.

Jag skulle nog vilja påstå att det skulle kunna vara en arbetsmodell för vilken samtalsterapeut som helst.

Sapfo - dikter och fragment

Poet, eller vislyriker, i antikens Grekland. En dikt och ett antal fragment finns bevarade. Sapfo är den enda kvinnliga författare som vi känner till från denna tid.

Visserligen översatta och tolkade på 2000-talet, men så otroligt allmängiltiga känslor som överlever i tusentals år. Om kärleken är mellan lika eller olika kön, är i alla hänseenden oväsentligt. Den är ändå lika stark. Redan då.

Hägring 38

av Kjell Westö är en riktigt bra skildring, nästan i thrillerformat, om en relation i skuggan av Finska kriget.

Fröken Julie

av August Strindberg.
Jag har läst om Strindbergs naturalistiska sorgespel från 1888.

Pinntorpafruns minnen

är skriven av Knut Bonde på 40-talet. Han har låtit ett spöke berätta historien om slottet Ericsberg i Södermanland. Ganska roligt grepp faktiskt, men det blir alldeles för många långa namn och titlar. Jag misstänker att Bondes syfte var att nedteckna en släktkrönika och ville ha med alla namn som figurerat sedan 1600-talet.
Små anekdoter om händelser på slottet och om personer som levat och verkat där. En spökhistoria som till och med jag kan läsa (annars är ju skräckhistorier tabu på mitt nattygsbord.)

Medea

Euripides tragedi från 431 f Kr. Bygger på den grekiska mytologin och historien om Medea som hjälper Jason att få tag i det gyllene skinnet.

Hamlet

Shakespeares klassiska drama.
Prins Hamlet som möter sin fars vålnad och får veta att han blivit mördad av sin bror. Hans mor har gift om sig med mördaren som nu är kung av Danmark. För att kontrollera att vålnaden verkligen är faderns spöke, och inte satan själv i förklädnad, sätter han upp en fälla för kungen. Ett specialarrangerat teaterstycke ska få kungen att reagera om han är skyldig till mordet.
Kungen som skyller Hamlets svårmod på psykisk störning lurar i sin tur Hamlet att resa till England (där hans avrättning har beordrats). Hamlet anar en fälla och bryter kungens sigill och får reda på planerna. Han återvänder hem och får där veta att hans älskade Ofelia har dött, eventuellt för egen hand. Ofelias bror utmanar på kungens uppmaning Hamlet på duell och med förgiftade värjor slåss de. Först dör utmanaren, sedan lyckas Hamlet även sticka kungen med den förgiftade värjan och till slut dör Hamlet själv, nöjd att ha lyckats hämnas sin far.

Prövad oskuld

Hittade en Agatha Christie i bokhyllan och jag kände en otämjbar lust att läsa en riktig pusseldeckare. Fast det var betjänten som gjorde det, så mindes jag inte att jag läst boken förut ens när jag kom till upplösningen.

Försökte lägga min nuvunna kunskap om skrivkonst som ett filter på läsningen och det fungerade riktigt bra. Berättelsen drivs framåt av dialogen. Mycket information bärs fram i replikerna, men det känns aldrig krystat. Personerna i historien är väl inte "naturliga", men inte så väldigt platta ändå. Intressant hur polis och "amatördeckarna" Calgary och Philip antar ett psykologiskt perspektiv och ofta återkommer till vad som ligger i generna och vad som är skapat av miljön. Men ännu viktigare, vad miljön inte kan radera bort från det genetiska arvet. 

Boken gavs ut 1957, men känns inte alls omodern att läsa. Eller så är det jag som är för gammal... ;)

Att inte vilja se

Jan Guillous fjärde i 1900-talsserien om bröderna Lauritzen. Den förra var ett bottennapp och kändes som om författaren bara hade rapat upp ett antal sidor för försörjningens skull, men nu är det bättre igen. Nu är det liv i berättelsen igen. Och död - så klart.

Älskaren

av Marguerite Duras är en kort självbiografisk roman om en ung flickas relation till en äldre man i franska Indokina (nuvarande Vietnam). Den unga flickan blir älskarinna till en rik kines och det är både känslor och pengar som styr hennes handlande. Som europe står hon strax utanför det vanliga samhället. Att hennes familj hör till de fattiga européerna gör att hon också står utanför gemenskapen bland koloniatörerna. Hon bor på pension och kommer hem sent på kvällarna, ibland mitt i natten, men som den vita flicka hon är får hon inga reprimander från skolan. Kinesen hämtar henne utanför skolan i sin stora bil.

Ensamheten är slående och genomgående. Relationen till modern är sorglig. Modern ser med förakt på dotterns relation till kinesen men accepterar den då den ger pengar till familjen. De två bröderna är också ett sorgligt kapitel. Den äldre föraktfull och elak. Lillebrodern deprimerad och förtryckt.

Den bestående känslan blir någon slags uppgivenhet. Kanske behöver boken läsas en gång till för att verkligen tränga genom de olika lagren: passionen, rasproblematiken, kolonialismen, familjen, tonåringen, kulturen, kulturkrockarna.

Innan floden tar oss

av Helena Thorfinn, är en välskriven roman om aktuella frågor. Västvärldens rikedom ställs mot utvecklingsländernas fattigdom och armod, rasism och fördomar, frågor om hur man kan och ska hjälpa.

Sofia, biståndsarbetare med höga karriärplaner flyttar med sin man Janne och de två barnen till Bangladesh. Sofia får slåss med och mot maktstrukturer likväl som motsträviga och stridiga personligheter i sin nya tjänst. Privat kämpar hon med att försöka förlåta sin man som haft en otrohetsaffär där hemma innan de flyttade.

Parallellt med Sofia och Jannes möte med kulturen i Bangladesh och i diplomatkretsar, berättas historien om de tre systrarna som växt upp i en liten by. Den äldsta systern blir bortgift men föräldrarna klarar inte av att betala hemgiften och hon mördas av sin svärmor (medan mannen ser på och grannarna ser bort). De yngre systrarna som förstår att de kommer att giftas bort till ännu sämre partier flyr till Dhaka och får husrum hos en morbror. I miljonstaden hittar de båda sätt att försörja sig, men för unga kvinnor är hedern svår att försvara i ett land där fundamentalistisk islam håller på att breda ut sig.