av Donna Tartt en härlig och mustig roman som till största del utspelar sig på Manhattan. Jag gillar sättet romanen är skriven på, detaljerat och informationsrikt språk men lätt att följa.
Theo är tretton och han har strulat i skolan och är nu kallad till möte hos rektorn. Hans mamma tar ledigt från arbetet och de går tidigt hemifrån, så tidigt att de hinner ta en sväng in på muséet innan mötet. Medan modern går för att titta på en speciell tavla stannar Theo i atelje 32 där han fascineras av en jämnårig flicka och en äldre herre som studerar en liten tavla av Fabritius föreställande en liten steglits. Då smäller bomben som är själva startpunkten i berättelsen. Theo klarar sig mirakulöst, när han vaknar till befinner han sig bredvid den gamla mannen som ger honom en ring och en adress innan han dör inför Theos ögon. När Theo börjar leta sig ut ur muséet får han med sig tavlan.
Hela natten väntar han på att mamman ska komma hem. Till slut kommer beskedet att hon är död. Theo är helt ensam kvar. Hans pappa hade försvunnit utan att lämna varken adress eller underhåll ett år tidigare. Socialarbetarna ordnar så att Theo till att börja får bo hos en tidigare kamrat, den skötsamma Andy från en mycket välbärgad familj.
Efter en kort tid letar han reda på adressen han fått av den gamle mannen och lämnar tillbaka ringen till Hobie som vårdar den unga flickan, Pippa, som också överlevt, men svårt skadad. Hobie är renoverar möbler i verkstaden under en antikaffär som den gamle mannen tidigare drivit. Theo fortsätter att besöka Hobie efter att Pippa flyttat hem till en moster.
När terminen i skolan är slut ligger hotet att överlämnas till de okända och ovilliga farföräldrarna, men en dag får Theo äntligen frågan om han vill följa med sin fosterfamilj till deras sommarställe. Men ödet vill att Theos pappa helt plötsligt dyker upp och han får i stället följa med fadern och bo i Las Vegas.
Theos trauma och känslor av overklighet och ofattbart utanförskap förstoras i den nya miljön. De bor i en mer eller mindre övergiven sovstad i utkanten av öknen. När skolan börjar får han åka buss och han inser hur annorlunda de sociala spelreglerna är. I Las Vegas är det status att ha bott länge på samma ställe, pengar spelar ingen roll. Hans enda vän blir Boris som också är ny. De två pojkarna börjar dricka, sniffa och till slut hittar de också droger och lär sig älska ruset som tar dem bort från verkligheten.
I två år lever de av skolmat och snattat godis. De är två fruktansvärt destruktiva pojkar som stöttar varandra i en värld som håller på att rämna. Fadern spelar och har dragit på sig skulder, han tvingar Theo ringa och försöka få sina collegepengar utbetalda men misslyckas. Strax efter det dör fadern i en bilolycka och Theos värld rämnar. Han är ännu en gång helt ensam och i panik flyr han tillbaka till New York innan socialen får för sig att leta efter honom igen.
På bussen tillbaka till New York har han bara den lilla hunden som faderns fru inte tagit hand om så väl och den väl inslagna tavlan. Väl framme knackar han på hos Hobie och där får han stanna, för tillfället.
Tillfället sträcker ut sig att vara i många år. Ständigt är tavlan i Theos medvetande. Han har otrolig ångest för att han aldrig har lämnat tillbaka den. Han tar mediciner och fortsätter med droger i ett behärskat varannan-dagsberoende. Han tar sig igenom college men helt utan ambitioner och resultat.
I stället finner han att är duktig på att sälja antikviteter. Kanske lika bra som den gamle mannen som dog i muséet. Men branschen är full av oärlighet och Theo hamnar i knipa när det är på väg att avslöjas att han sålt renoverade möbler som äkta. Någon har också börjat misstänka att det faktiskt är Theo som sitter på en av tavlorna som försvann vid bombdådet mot muséet.
När det drar ihop sig, så dyker plötsligt hans vän Boris upp i New York. Boris håller på med skumraskaffärer och har verkat över hela världen. Han har information om varför ryktena har uppkommit och vill hjälpa sin gamla vän.
Det är här romanen spårar ur ett tag. Det blir lite löje över jakten i Amsterdam. Men åter på Manhattan igen, med tavlan återlämnad och hittelön utbetald tar Tartt tillbaka kvaliteten i romanen igen. Det är berättelsen om den ensamma människan som är behållningen. Frågorna om ödet, vad det är som styr livet i olika riktningar. Ångesten som ständigt plågar Theo, men som han ändå fortsätter att leva med, utan något egentligt mål att se fram emot.
av Jojo Moyes är ju såklart bra, precis som "alla" tycker. Men kanske liiite för politiskt korrekt för min smak just nu.
Trilogin Härskarringen av JRR Tolkien, går bra att läsa om. Sedan jag läste böckerna sist har jag också sett filmerna och det måste erkännas att bilderna som framkallas vid läsningen är starkt påverkade av filmkaraktärerna. Däremot tror jag att min fantasi fortfarande kan föreställa sig miljöerna utan att förvrängas av minnesbilder från filmduken.
Den första av Marian Keyes böcker om Walsh-systrarna. Bättre sent än aldrig.
Solomon Northup självbiografi om hur han blev lurad med löfte om jobb, men i stället blev såld som slav. Han skrev sin historia efter att ha blivit räddad ur slaveriet efter 12 års fångenskap.
av proletärförfattarinnan Moa Martinsson, är rörande, realistisk och lättläst. Jag läste romanen i en utgåva från 1956 och det flyter på så bra utan störande gammaldags formuleringar eller krystad meningsbyggnad.
en kriminalhistoria av Kerstin Ekman. Inte någon politisk korrekt, självironisk småstadspolis. Här pratar vi 60-talets Norrland, där man tar sig fram på skidor om det behövs.
av Harry Martinsson är berättelsen om Martin, vars fader död och moder är i Kalifornien. Den självbiografiska romanen har ett poetiskt och målande språk. Trots Martins ensamhet och utsatthet så har romanen inte någon svart ton. Pojkens ensamhet är tydlig och hans rädsla i alla situationer framkommer, men det finns ingen bitterhet, bara konstaterande.
som kunde räkna av Jonas Jonasson.