Medan han lever

av Elaine Eksvärd.
En självbiografi där Elaine berättar om hur hon utsattes för sexuella övergrepp av sin far och hur det har påverkat henne under uppväxten och vidare in i vuxenvärlden.

Löwensköldska ringen & Charlotte Löwensköld

Jag har läst om de två första delarna i Selma Lagerlöfs Löwensköld-trilogi. Dramaturgi och språkhantering är mästerlig. Jag kan slå upp vilken sida som helst och läsa ett slumpmässigt stycke - inte ett ord för mycket och inte ett ord för lite. Meningsbyggnad och kommatering, ordval och ordföljd, det är bara att lära av en mästare.

För det är väl inte gammaldags att tycka om ett språk som hanteras enligt regelboken, som är följsamt och för berättelsen framåt utan att krångla till det eller göra det märkvärdigt?

Marina Bellezza

är Silvia Avallones uppföljare till Stål. Inte alls samma gripande romankänsla. Tog väldigt lång tid att komma in i och slutet som egentligen var det intressanta i romanen, orkade jag bara skumma igenom...

Mjukt faller min blick i det gulnande gräset

En diktsamling av Göran Ahlberg. Vackra och personliga dikter om livet och de tankar som uppstår ur ingenting.

Hillbilly Elegy

av JD Vance, sades kunna förklara Trump-fenomenet i USA. Men jag vet inte? Det är inte speciellt revolutionerande. Lite misärskildring i vanligt format bara... 

Mannen som kunde tala med hästar

av Nicholas Evans råkade följa med i en beställning från bokbörsen (när portot ändå var betalt så är ju tio kronor för en bok ingenting). Romanen är så nittiotal, med de typiska töntiga sängkammarscenerna som då var tvunget att vara med i varenda förb-d bok. Annars är det ju en känslosam och tårdrypande historia som sätter fingret på svårigheterna med att komma tillbaka efter ett trauma.

Arthur

gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem är en självbiografisk berättelse av Mikael Lindnord, multisportaren som tog han dom en hemlös hund efter en tävling i Equador. Inte mycket till gestaltande författarskap, men en fin berättelse om humanism - för det är faktiskt så att omtanke om djur inte förtar eller förminskar förmågan att känna empati och omtanke om andra människor.

Uppenbarelser

Ett urval av Heliga Birgittas Uppenbarelser.

Det muser viskat

en essä-samling av Nina B
urton att tänka kring eller inspireras av.

Sagas bok: En trovärdig historia

av Elsie Johansson är en roman om att bearbeta den förträngda barndomen med avstamp i bodelningen efter den sista föräldern.

Saga är sladdbarnet, som skiljs från sina fattiga föräldrar efter en händelse i barndomen. Godsägaren ordnar plats åt Saga hos en gammal och rik släkting och därigenom får en fin fostran och bra skola, så att hon kan vidareutbilda sig och få ett bra betalt jobb. Hon får också tag i en rik man att gifta sig med.

Men äktenskapet håller inte och när modern dör är Saga ensam och kanske en smula bitter på livet. Trots att hon sällan har haft kontakt med sin mor, beslutar hon ändå att åka till bodelningen och hjälpa de äldre syskonen. Men när hon stiger in över tröskeln i sitt barndomshem förlamas hon och hon stannar i kammaren där hon får "besök" av sina yngre åldrar. Ett bråk med syskonen avslutar dagen och Saga åker därifrån med enbart med ett bordsur och en låda som hennes mor tydligt har adresserat till henne.
I lådan finns ett budskap från modern. Inte uttalat, men för Saga kunde det lika gärna varit en hög röst från modern. Saga börjar undersöka sin fars död och sin mors historia och hon öppnar upp sig allt mer för minnet av händelsen. Bråket den där dagen och det som hade föregått bråket.

Elsie Johansson leder läsaren genom tillbakablickar i den här faktiskt trovärdiga historien.

Det femte barnet

Doris Lessings korta, dramatiska verk om Harriet som drabbas av en naturens nyck då hon föder sitt femte barn. Barnet verkar komma från en annan tid, är våldsamt och aggressivt och sliter isär den familjelycka som Harriet och hennes man David har byggt upp.

De polyglotta älskarna

av Lina Wolff är en intressant roman uppdelad i tre delar, där olika personers berättelser överlappar varandra.

Och så lärde jag mig ett nytt ord: polyglott = flerspråkig

Jag ska ta dig dit

av Joyce Carol Oates är som vanligt en suggestiv berättelse och inte förvånande i collegemiljö. Utan namn berättar den unga kvinnan om sin huvudlösa förälskelse i den äldre mannen med annan hudfärg. Något som inte ses med blida ögon av dem omkring henne.
Förälskelsen binder ihop berättelsen om hennes fattiga bakgrund och hur hon trots allt lyckas ta sig igenom skolan och få stipendium till ett college. Där verkar allt falla isär och det är en nästan psykotisk stämning tidvis. Trots det klarar hon sina studier visar det sig till slut.

De förklädda flickorna i Kabul

av Jenny Nordberg är en insiktsfull berättelse om det Afganistanska klansamhällets begränsningar för flickor och kvinnor. Genom att klä flickorna som pojkar skapar familjen frihet både åt den aktuella flickan men också den övriga familjen som kan använda sin "bacha posh" - pojkklädda flicka - som förkläde eller för att kunna låta barnet hjälpa till i t ex familjens butik eller rent av för att barnet ska kunna leka utomhus.

Nordberg ger en intressant bild av kvinnornas villkor utan att förminska den kultur de lever i. Afganistan är ett land utan en fungerande statsapparat och det är nödvändigt för överlevnaden att kunna hålla ihop familjen och ha starka band till andra familjer. Vissa familjer löser de problem som kulturen har skapat med att klä sina flickor som pojkar under en tid av uppväxten, och det verkar förekomma på många håll, men det är inget som diskuteras. Kanske för att det är en så praktisk lösning, trots allt?

Birgitta

Emilia Fogelklou har skrivit en liten essä om Birgittas uppenbarelser ur ett moderskapsperspektiv. Hon menar att det på många ställen lyser igenom att Birgitta varit gift, fött och fostrat sina barn och att det är det som gör henne så speciell i samtiden. Livserfarenheten gav henne en självsäkerhet som de andra jungfruliga helgonen i samtiden inte kunde komma i närheten av.

Things I don't want to know

en liten självbiografisk essä-liknande bok av Deborah Levy. Ett svar på Orwells essä "Why I Write".

En mycket gripande berättelse om barnet som ser sin far föras bort av poliser i apartheidens Sydafrika. Hon tystnar. Efter en tid skickas hon bort till sin moster och får gå i skola hos nunnorna. Utan att tala om att hon redan kan läsa och skriva lyssnar hon till sin lärarinna och förstår intuitivt att denna unga nunna tvivlar på guds existens. Den frimodiga kusinen försöker lära henne att tala högt, men det är något i det hon säger som är dubbeltydigt. Kanske är det inte bara volymen kusinen menar?
En natt smyger hon upp och släpper ut mosterns burfågel. Då skickas hon hem till Johannesburg igen.
Flera år senare släpps hennes far fri. Han verklar lycklig att träffa sina barn, men han är annorlunda. Snart flyttar hela familjen till England, där de lever i exil.

Föräldrarna skiljer sig. Modern anställer en au pair att sköta om den nu tonåriga flickan och hennes lillebror. Deras au pair slår dem och skriker att 'ni vet inte hur det är att leva som främling i ert land'. Jo, det vet de.

Långt borta från Nifelheim

av Majgull Axelsson är en roman som berör. Den nyskiljda diplomathustrun vårdar sin mor på hennes dödsbädd och minns tillbaka på barndomens Nässjö och upp kommer de förträngda minnena från vulkanutbrottet på Fiippinerna.

Allt jag inte minns

av Jonas Hassen Khemiri är en underfundigt uppbyggd roman. En författare intervjuar några personer om vad som ledde fram till Samuels olycka, men någonstans blir författaren en del i historien och man undrar vad det egentligen handlar om.

Älskade

av Toni Morrison handlar vad slaveri och förtryck gör med en människa och ställer frågan om vad som kan rättfärdigas i skenet av det förflutna, lika väl som i skuggan av framtiden.
Sethe rymde från slaveriet och väljer att försöka döda sina barn hellre än att se dem i den vita mannens ägo. Ett av barnen dog och återkommer i spökgestalt, för att straffa eller frälsa?

Blå skymning

av Joan Didion var sämre än förväntat men bättre än den till en början lovade. Kändisar har en förmåga att tro att deras relationer till andra kändisar är litterärt viktiga... Men efter halva boken släppte det och Didion slutar referera till bekanta och låter i stället relationen till dottern och hennes död få den plats på sidorna som hon vill ge.
Sorgligt - ja. Självömkande - nej. Trots att Didian förlorat både make och fosterdotter inom loppet av ett år så är det en känslig distans till sig själv som återspeglas på sidorna.