av Hjort och Rosenfeldt är en ganska bra deckare. Lättläst, visserligen förutsägbar men ändå en liten vridning på slutet som inte var helt väntad.
När jag kollar vad jag skrev om första (och förra) Hjort-Rosenfeldtboken ser jag att de har använt exakt samma uppbyggnad i denna.
Försvunnen pojke visar sig vara familj mördad
Redan från början får man höra mördarens tankar som en skuggröst
När utredningsgruppen tror att man funnit mördaren, sker ytterligare ett mord
Bokens huvudperson förstår redan tidigt att det är någon annan som är mördaren utan att tala om vem
Utredningen finner ytterligare några personer som är inblandade och som inte har rent mjöl i påsen
Fler mord mordförsök på inblandade
Polisorganisationens chefer verkar bry sig mer om sin karriär än om den verklige mördaren hittas
Journalistkåren får sig en känga
Många parallellhistiorier som kuggar i varandra och driver historien framåt med cliffhangers i slutet av varje kapitel
Mördaren visar sig vara två - ej av varandra
Huvudpersonerna Sebastian och hans dotter (har det nyligen visat sig) Vanja har en skör relation. De andra i Riksmordsgruppen är Torkel, Billy och Ursula, alla tre med sina speciella problem.