Jag är Malala

Malala Yousafzai berättar sin histora för Christina Lamb. En biogafi, men med mer fokus på miljö och Malalas hjärtefrågor än fokus på personer hon mött. Det gör att den är lätt och intressant att läsa. Hon berättar om sitt liv i Pakistan före attentatet då hon sköts i huvudet av talibanerna. Hon berättar med hjärtat om sin hembygd och hur vacker den är. Hon berättar om sina föräldrar och hur enkelt de levde och hennes fars strävan efter att få starta sin skola.

Malala har fått Nobels fredspris och hon är så klok, hon VET att fred bara kan skapas genom att ALLA barn får gå i skolan. Både pojkar och flickor, rika och fattiga. (Och med skola menar hon inte fundamentalistisk religiös hjärntvätt, utan en naturvetenskaplig och humanistisk utbildning - vilken inte alls behöver utesluta religionen om man nu vill ha det på schemat.)

Skrivandets sinne

en essäsamling av Elisabeth Rynell. Hon skriver om sina tankar om att skriva men ännu mer om att inte kunna skriva.
Utom just skrivandet så handlar det mycket om att acceptera när någon dör och respektera döden, för den avlidnes skull. Och så en hel del minnen från sin vänskap med Sara Lidman. Alla essäer vackert skrivna, med elegant språk, kryddat med underbara naturskildringar.

Konsten att höra hjärtslag

en hjärteknipande och till slut gråtmild roman av Jan-Philippe Sendker.

Bird by bird

av Anne Lamott är en inspirationsbok för kreativt skrivande.
Varken bättre eller sämre än andra i ämnet. Inte så väldigt inspirerande faktiskt.

En av oss sover

av Josefine Klougart handlar om en kvinna som blivit övergiven av sin man och sin älskare. Hon åker hem till sin sjuka mor och tänker...
...och tänker och ältar och vrider och vänder och det blir inte bättre, det blir bara samma sak om och om och om igen och äpplen som faller och motsatser i det oändliga.
Motsatser i det oändliga, absurt och överdrivet utnyttjande av motsatser. Jag slår slumpmässigt upp några sidor i boken och hittar:

"Du skriver till mig att utförsbacken slutar här men vi vet båda två att det är här resten börjar."

"Något med en begeistring utan riktning. Så måste det vara. Eller en begeistring i alla riktningar närmast,"

"Man skulle kunna hävda motsatsen."

"Hon lyfter benen och lägger sina kalla fötter på hans lår. Han pratar vidare medan han gnider värme i hennes tår."

"Det finns något verkligare över dem, människorna man inte känner, men inför sig själv kallar: främmande. Ju mer man närmar sig en annan människa, desto overkligare blir hon."

Och så håller det på. Sida upp och sida ner.

Visst är det effektfullt, men det blir väldigt tjatigt till slut. Tröttsamt. Sövande. En av oss sover, tänkte hon på sig och sin läsare då...?

Blodsbunden

av Augustin Erba kändes som en mycket aktuell roman. Om den invandrade familjens svårigheter i sitt nya land. Om pojken som växte upp i förorten och som slet med sina studier för att som vuxen nå sina (eller föräldrarnas?) mål. En universitetsutbildning, som ska ge status och bekräftelse på det egna människovärdet.

Men blev det så? Ja, första delen av romanen fungerade. Växlingarna mellan pojkens barndomsskildring och den unga vuxna mannens svårigheter att hitta sin roll, sin plats i livet byggde upp förväntningar på ett fördjupat personporträtt som skulle lyfta romanen till klassikerns höjder.

Men efter halva boken föll det platt. Förväntningarna byttes i läsbesvikelse när det i stället för att växa ut till en mångbottnad och komplex människa i stället skildras en "typisk" 2000-talskvinnlighet i en manskropp. Mannen stannar hemma med barnen och börjar tänka och bete sig som vilken stereotyp kvinna som helst.
I stället för att skildra uppväxtens påverkan på den vuxna mannen så blir det i stället ett mönster där det verkar som om blöjbyte och dagishämtning är det som skapar en personlighet.

Dock fortsätter barndomsskildringarna att vara starka och välskrivna igenom hela boken. Är de självbiografiska? Det skulle förklara varför kvaliteten håller där. När Erba sedan ska göra den vuxna personen politiskt korrekt (vilket naturligtvis innebär att hen inte är helt perfekt) så faller författaren i klichéfällan.

Det kunde ju blivit så bra.

Avig Maria

Författaruppläsning av Mia Skäringer. Hon läser högt sina blogginlägg och berättar om sin väg in i väggen.

Korparna

av Tomas Bannerhed är en historia om Klas, en tolvårig pojke med en dubbel börda att axla. Först det uttalade kravet att ta över arrendet efter far och farfar, men värst bördan att inte veta om han också kommer att bli tokig som far och farfar.

Historien berättas över ett år. Klas flyr till fåglarna, han kan allt om alla fåglar. Vad de heter, hur de ser ut, hur de låter. Han sitter i skogen och lyssnar. Han går till myren för att slippa vara i ladugården. Han sätter upp fågelmatare utanför sitt sovrumsfönster.

Rykten går och det pratas om Klas far, att han inte är som han ska. Det går nästan att ta på skammen när Klas går hem från fotbollsträningen - den sista.

Skammen finns också över sängvätningen, ska det aldrig sluta. Han sköter nattliga ombäddningar själv. Skammen över det han såg grannen Johnny göra med kvigan. All skam gömmer Klas i sina tankar och i sin tystnad.

Skolan nämns bara i förbigående. Veronika, med gröna-vågen-föräldrar hade köpt hus, skulle hon börja i hans klass. Nej bara hennes far blev kvar i stugan till hösten. Nästan lika tokig som Klas egen far? Veronika ger i alla fall Klas ett hopp. Ett minne av deras utflykt i natten, när de fick se rördromen flyga upp från sitt rede. Ett hopp att hon ska svara på hans brev.

Språkligt håller Bannerhed historien lätt och flytande. Korta avsnitt. Korta meningar. Tankar men inga dialoger, bara någon replik här och där. Och alla fåglar, deras namn och deras läten. Kanske, kanske är det lite i mesta laget. Men fåglarna är trots allt Klas flyktväg och därför är de väl befogade. Många vackra naturbeskrivningar. Och detaljer från det småländska småbruket som gör miljön mycket trovärdig.

Lättläst men tungsint.

Motsols

Moa Martinssons enda diktsamling.

Realistiska och rena dikter förutom avsnittet "Neuros" där en drömsk prosa framställer de tunga tidsperioderna.

Att läsa Proust

Olof Lagercrantz har ägnat två år åt att läsa Proust, Proust and nothing else but Proust. Själv fuskar jag och läser om hur man läser Proust...

Jag har väl kommit 100-150 sidor i "originalet". Får ta resten när det blir tid över.

Om man håller sig i solen

självbiografi av Johanna Ekström.
Svårt att finna sig själv i den priviligerade miljön. Någon form av störning i botten? Autistisk? ADHD? Men elegant författat, svalt (nästan distanserat) fast ändå väldigt nära, personligt och utlämnande.

Litteraturhistoriens grundbegrepp

Om den litterära kanon.
Om periodindelning
Stil, stilriktning, strömning, miljö och skolor
Om genrer
Verslära

Sonetter

Diktsamling av Lars Gustafsson.

Sonetter att läsa och begrunda, om och om igen. De växer.

Grottbjörnens folk

har läst om serien om Grottbjörnens folk. Bra semestertidsfördriv.

En förlorad värld

av Evelyn Waugh finns i nyöversättning, men jag har läst översättningen från 1982.

Charles Ryders vänskap med Sebastian Flyte är tråden genom boken. De träffas i Oxford och det första årets vänskap är lycka och rus. Sebastian hör till överklassen och introducerar motvilligt Charles. Han tror att hans familj ska ta Charles ifrån honom om de får träffa honom och i det längsta håller han deras vänskap åtskild från familjen.

Men Charles lär känna familjen till slut. Modern Lady Marchmain som Sebastian anser är den som gör honom ont och olycklig. Äldste sonen Brideshead, döttrarna Julia och Cordelia. Fadern som lever separerad och bor i Venedig med sin älskarinna.

När Sebastian relegeras från universitetet det andra året väljer Charles att gå sin egen väg i livet och studera konst.  Senare återkommer Charles till Brideshead, då är det som Julias älskare.

Romanen handlar om vänskap och kärlek, om religionens inflytande på människorna och livet, om samhället och samhällsklasser.

Skuggan av Saturnus

en roman av Anne Marie Appelgren.

Flickan från ovan

av Alice Sebold är en berättelse om en familj där äldsta dottern försvinner, mördad utan att man finner kroppen. Man får följa familjens liv efter katastofen genom den mördade flickan som ser allt som händer från sin himmel. Man får redan från början veta vem som är gärningsman men polisen vet inte och när han pekas ut, så finns det inga bevis. Han går fri - i alla fall från rättegång.

Familjen går inte fri. Den döda dottern påverkar dem alla på olika sätt och de klarar inte att hålla ihop familjen, modern ger sig av efter ett år.

En sidohistoria är berättelsen om den ensamma pojken som den döda flickan hade blivit kysst av en kort tid före mordet, och den ensamma, udda flickan som vägrar att bli en i mängden. De två dras till varandra, till en början förenade enbart av sina flyktiga möten med den mördade flickan.

Frid & Fröjdh

av Jan-Erik Ullström, en lokal författare som skriver om de fiktiva bröderna Frid som bor på den fiktiva platsen Byatorp. Men bröderna och platsen har naturligtvis förlagor i verkligheten.  Kul, speciellt om man faktiskt förstår dialekten. 

Britt-Marie var här

av Fredrik Backman är i stil med Ove, men med en ännu enklare och naivare berättarton. Det gäller att orka hålla ut, för det blir bättre. Eller om det är att man vänjer sig...?

22 katter i samma låda

Eva-Lena Brundin och Staffan Heimersson läser upp anekdoter om sina egna och andras katter.
Håll ut de blir bättre i slutet, tyckte jag nog.