Selma Lagerlöf

Jag har läst Selma Lagerlöf, en slags biografi om författaren och hennes litterära verk, skriven av Vivi Edström.


Pust, stånk och stön!

Det var det tråkigaste jag varit med om. Antingen har jag läst för lite av och om vår nationalskald Selma, eller så var 85-åriga professor Edström lite väl pretentiös för mig. Smaka på ett urval av hennes ordval:


kongenial
anomali
illudera
ominösa
allusion


När jag hela tiden stötte på svåra och konstiga ord blev jag alldeles förtvivlad och började tvivla på mina språkkunskaper. I vanliga fall brukar jag förstå vad jag läser, men sammanhanget avslöjade sällan ordens betydelser i denna skrift. Nej, det blir tummen ner för Vivis bok.


Ska läsa Selmas egna böcker i stället. Börjar med Jerusalem som ligger på mitt nattygsbord.

Svärdet och spiran

Ken Follett blev känd när han skrev sina spionromaner. Han skriver i förordet till den här boken att tanken på en historisk roman om ett katedralbygge har varit i hans tankar sedan han först började skriva, men att han inte var mogen uppgiften förrän efter 10 års författande. Vilken självinsikt och vilket bra resultat det blev!

Svärdet och spiran handlar om ett katedralbygge i 1100-talets England. Författarens intresse för vad som drev människorna att konstruera och bygga dessa fantastiska katedraler kanaliseras genom bokens huvudperson Tom Byggare. Tom drivs av en längtan att få bygga en katedral och efter långa vandringar, svält och umbäranden får han till sist uppdraget att bygga upp den nyss nerbrunna klosterkyrkan.

Historien skildrar inte bara Toms dröm utan är också en fascinerande skildring av olika människoöden, speciellt gripande är att läsa om de starka kvinnor som trots alla svårigheter bygger och formar sina egna liv. Det är också givande att ta del av motsättningarna och det politiska spelet  som pågår inom och runt kyrkan under den här tiden.

En mycket läsvärd tegelsten!

Mig äger ingen

Åsa Linderborgs självbiografiska bästsäljare "Mig äger ingen" berör på djupet. Hennes kärlek till sin pappa tränger fram genom berättelsen och får mig som läsare att känna med henne. Det är med sympati och förståelse jag tar del av hennes uppväxt med sin alkoholiserade far i stället för med avsky och fördömande, vilket rimligen borde vara del logiska ställningstagandet. Hur kan man försvara att en alkoholmissbrukande man som varken kan laga mat, tvätta eller sköta hygienen har vårdnaden om ett barn, hur snäll och rolig han än är?

 

Det är en komplex bild av uppväxten hon ger. Som fyraåring får hon uppleva hur hennes mamma packar väskan och ger sig av. Hon träffar sedan sin mamma och hennes nya familj varannan vecka och fyra veckor på sommaren, medan pappan blir hennes vardag. Han lämnar henne utanför dagis innan de har öppnat och hämtar henne sent, varefter han skjutsar henne på cykelpakethållaren hem till sina föräldrar där de får mat och alltsom oftast lite pengar. På väg hem till lägenheten köper de öl och godis i en liten butik.

Hon avslöjar aldrig sina hemförhållanden för dagis- och skolpersonalen utan konstaterar nyktert att hon har många hemligheter. Skolgången är inte en del av berättelsen och man får intrycket att hon haft normala kamratrelationer och det kan säkert vara en anledning till att ingen reagerat på hennes hemförhållanden. Efterhand tillbringar hon i alla fall mer och mer tid hemma hos sin mamma och hennes nya familj och när hon är fjorton så har hon i praktiken flyttat ifrån sin pappa även om hon inte hade gjort det officiellt. 

Sedan berättar hon om år när hon låtsades att hon inte såg sin pappa då hon mötte honom på stan, hur hon gick över på andra sidan gatan för att slippa möta honom. Det är förunderligt att läsa hur hon försonas med sin pappa när hon själv får barn. Den gemenskap och glädje hon mindes från sin tidiga barndom är borta, men ändå finns kärleken där och hon önskar honom allt gott. Det ska tilläggas att han då blivit av med sitt tunga arbete på Metallverken och att hans drickande av den orsaken tycks ha minskat ordentligt. Hon unnar honom verkligen att umgås med sina barnbarn och det finns ingen bitterhet kvar när hon till slut måste begrava honom, död vid sextioett års ålder.

Jag  känner sådan sympati för boken då den verkligen visar respekt även för de människor som hamnar snett här i livet. Den analyserar alls inte varför härdmästare Leif Andersson blev alkoholist utan beskriver hur han trots sitt missbruk var en människa med tankar och idéer även om han aldrig vågade visa dem öppet och framför allt att han verkligen kunde älska sin dotter. Han älskade henne så djupt att hon förlät honom allt och skrev en kärleksförklaring i bokform.

Molnfri bombnatt

av Vibeke Olsson

 

är en berättelse om vardagen under andra världskriget sett ur en ung tysk kvinnas perspektiv. 

En fantastiskt inlevelsefull skildring som gör det en aning förståeligt att goda och rättfärdiga människor kunde leva och överleva kriget.

 

Boken rättfärdigar inte på något sätt den tyska befolkningens beteende, men ger ändå en mycket tankvärd bild av hur lätt det är att bli duperad av samhällsstrukturer och hur normala och godhjärtade människor kan hamna "på fel sida".