Varje dag är en vårdskandal

av Sebastian Lönnlöv är en inkännande och skrämmande, men tyvärr inte förvånande, bild av dagens äldre- och demensvård. En reportagebok i skönlitterär form, där Sebastian delar med sig av sina egna erfarenheter och tillkortakommanden som timvikarie på demensboende.

Hjärtekrossande läsvärd.

Det blå mellan himmel och hav

av Susan Abulhawa skriver vackert och mycket partiskt om den tragiska situationen för palestinierna som lever i flyktingläger i Gaza. Men trots sitt ställningstagande så är det litteratur, det är skönlitteratur och det är en härlig blandning av verklighet och saga, realism och mystik.

Fiskarna har inga fötter

av Jon Kalman Stefánsson är en hyllad isländsk författare. Fiskarna har inga fötter var väldigt kämpig att komma in i, men väl där i mitten var det värt det. Porträttet av Aris mormor Margret, hennes trötthet och förlossningsdepression, mästerligt skildrat. Den tomma, trötta miljön i det i princip bortglömda fiskerisamhället Keflavik är också vacker i sin bitterhet.

Ljuset vi inte ser

En fantastisk roman av Anthony Doerr, som med känsla ger andra världskriget ytterligare en nyans, utan att grotta ner sig i våldet och umbärandena skildrar han svårigheterna med en poetisk ton och spänning och önskan om att läsa vidare på varje sida..
Flickan Marie-Laure, blir blind som sexåring. Hon växer upp i Paris med sin pappa som arbetar som nyckelmästare på muséer. När kriget kommer ger de sig av till Saint-Malo där de får stanna hos gammelfarbrodern Etienne och hans hushållerska.
Werner är föräldralös och han bor på barnhemmet i Zolwerein med sin lillasyster Jutta. Småväxta och vithåriga går de på upptäcktsfärder i det av koldammet gråtäckta gruvområdet. Werner är intresserad av teknik och hittar en trasig radio som han lyckas få att fungera. Syskonen lyssnar på radio och får in kanaler från när och fjärran. De hör franska sändningar där en röst lär ut vetenskap för barn, Werner blir antagen till Hitlerjugends elitskola och blir sedan radioingengör. Han åker runt i hela Europa och letar upp motståndarnas radiosändare.
De båda barnens öden skildras i varannat kort kapitel. Tidsmässigt hoppar författaren fram och tillbaka och redan tidigt förstår läsaren att de båda kommer att befinna sig i Saint-Malo när staden belägras strax före krigsslutet. Denna berättarteknik skapar spänning och driver berättelsen framåt.
Stilistiskt har Doerr valt en mild och poetisk ton med många vackra metaforer. Det blir en kontrast mot den verklighet som skildras som mot alla odds fungerar alldeles utmärkt.

Lejonet från Zagros

en modern kriminalroman av Lena Matthijs. En f.d. polis som skriver om brott, inspirerade / baserade på verkliga fall i Borås/Ulricehamnstrakten. Med mina lågt ställda förväntningar måste jag ändå säga att jag blev positivt överraskad, trots vissa riktigt onödigt råa inslag så var historien bättre än väntat. Och kanske lite för PK, med parallellhandlingen förlagd i flyktingmiljö, både i Sverige och i ursprungslandet Irak (tror jag det var).

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jeanette Wintersons självbiografi om uppväxten som adopterad av ett par som antagligen hade velat ha en pojke och som absolut inte ville ha henne, som hon var, som hon blev. Fostrad av en adoptivmor som, insåg hon som vuxen, måste ha varit psykiskt sjuk. Och en adoptivfar som tyckte om att vandra i bergen och att arbeta med händerna, men som aldrig sade något.

Större delen av boken håller hög klass. Men en passage när hon som vuxen börjar stolpa upp saker hon tänkt på i listor blir inte så bra. I slutet förklarar hon att hon skrivit boken under resans gång, när hon som vuxen letade efter sin biologiska mor. Det förklarar en del, men jag tycker hon hade kunnat ta sig lite tid att redigera även den delen till samma nivå som övrigt.

Jag är Malala

Malala Yousafzai berättar sin histora för Christina Lamb. En biogafi, men med mer fokus på miljö och Malalas hjärtefrågor än fokus på personer hon mött. Det gör att den är lätt och intressant att läsa. Hon berättar om sitt liv i Pakistan före attentatet då hon sköts i huvudet av talibanerna. Hon berättar med hjärtat om sin hembygd och hur vacker den är. Hon berättar om sina föräldrar och hur enkelt de levde och hennes fars strävan efter att få starta sin skola.

Malala har fått Nobels fredspris och hon är så klok, hon VET att fred bara kan skapas genom att ALLA barn får gå i skolan. Både pojkar och flickor, rika och fattiga. (Och med skola menar hon inte fundamentalistisk religiös hjärntvätt, utan en naturvetenskaplig och humanistisk utbildning - vilken inte alls behöver utesluta religionen om man nu vill ha det på schemat.)

Skrivandets sinne

en essäsamling av Elisabeth Rynell. Hon skriver om sina tankar om att skriva men ännu mer om att inte kunna skriva.
Utom just skrivandet så handlar det mycket om att acceptera när någon dör och respektera döden, för den avlidnes skull. Och så en hel del minnen från sin vänskap med Sara Lidman. Alla essäer vackert skrivna, med elegant språk, kryddat med underbara naturskildringar.

Konsten att höra hjärtslag

en hjärteknipande och till slut gråtmild roman av Jan-Philippe Sendker.

Bird by bird

av Anne Lamott är en inspirationsbok för kreativt skrivande.
Varken bättre eller sämre än andra i ämnet. Inte så väldigt inspirerande faktiskt.

En av oss sover

av Josefine Klougart handlar om en kvinna som blivit övergiven av sin man och sin älskare. Hon åker hem till sin sjuka mor och tänker...
...och tänker och ältar och vrider och vänder och det blir inte bättre, det blir bara samma sak om och om och om igen och äpplen som faller och motsatser i det oändliga.
Motsatser i det oändliga, absurt och överdrivet utnyttjande av motsatser. Jag slår slumpmässigt upp några sidor i boken och hittar:

"Du skriver till mig att utförsbacken slutar här men vi vet båda två att det är här resten börjar."

"Något med en begeistring utan riktning. Så måste det vara. Eller en begeistring i alla riktningar närmast,"

"Man skulle kunna hävda motsatsen."

"Hon lyfter benen och lägger sina kalla fötter på hans lår. Han pratar vidare medan han gnider värme i hennes tår."

"Det finns något verkligare över dem, människorna man inte känner, men inför sig själv kallar: främmande. Ju mer man närmar sig en annan människa, desto overkligare blir hon."

Och så håller det på. Sida upp och sida ner.

Visst är det effektfullt, men det blir väldigt tjatigt till slut. Tröttsamt. Sövande. En av oss sover, tänkte hon på sig och sin läsare då...?

Blodsbunden

av Augustin Erba kändes som en mycket aktuell roman. Om den invandrade familjens svårigheter i sitt nya land. Om pojken som växte upp i förorten och som slet med sina studier för att som vuxen nå sina (eller föräldrarnas?) mål. En universitetsutbildning, som ska ge status och bekräftelse på det egna människovärdet.

Men blev det så? Ja, första delen av romanen fungerade. Växlingarna mellan pojkens barndomsskildring och den unga vuxna mannens svårigheter att hitta sin roll, sin plats i livet byggde upp förväntningar på ett fördjupat personporträtt som skulle lyfta romanen till klassikerns höjder.

Men efter halva boken föll det platt. Förväntningarna byttes i läsbesvikelse när det i stället för att växa ut till en mångbottnad och komplex människa i stället skildras en "typisk" 2000-talskvinnlighet i en manskropp. Mannen stannar hemma med barnen och börjar tänka och bete sig som vilken stereotyp kvinna som helst.
I stället för att skildra uppväxtens påverkan på den vuxna mannen så blir det i stället ett mönster där det verkar som om blöjbyte och dagishämtning är det som skapar en personlighet.

Dock fortsätter barndomsskildringarna att vara starka och välskrivna igenom hela boken. Är de självbiografiska? Det skulle förklara varför kvaliteten håller där. När Erba sedan ska göra den vuxna personen politiskt korrekt (vilket naturligtvis innebär att hen inte är helt perfekt) så faller författaren i klichéfällan.

Det kunde ju blivit så bra.

Avig Maria

Författaruppläsning av Mia Skäringer. Hon läser högt sina blogginlägg och berättar om sin väg in i väggen.

Korparna

av Tomas Bannerhed är en historia om Klas, en tolvårig pojke med en dubbel börda att axla. Först det uttalade kravet att ta över arrendet efter far och farfar, men värst bördan att inte veta om han också kommer att bli tokig som far och farfar.

Historien berättas över ett år. Klas flyr till fåglarna, han kan allt om alla fåglar. Vad de heter, hur de ser ut, hur de låter. Han sitter i skogen och lyssnar. Han går till myren för att slippa vara i ladugården. Han sätter upp fågelmatare utanför sitt sovrumsfönster.

Rykten går och det pratas om Klas far, att han inte är som han ska. Det går nästan att ta på skammen när Klas går hem från fotbollsträningen - den sista.

Skammen finns också över sängvätningen, ska det aldrig sluta. Han sköter nattliga ombäddningar själv. Skammen över det han såg grannen Johnny göra med kvigan. All skam gömmer Klas i sina tankar och i sin tystnad.

Skolan nämns bara i förbigående. Veronika, med gröna-vågen-föräldrar hade köpt hus, skulle hon börja i hans klass. Nej bara hennes far blev kvar i stugan till hösten. Nästan lika tokig som Klas egen far? Veronika ger i alla fall Klas ett hopp. Ett minne av deras utflykt i natten, när de fick se rördromen flyga upp från sitt rede. Ett hopp att hon ska svara på hans brev.

Språkligt håller Bannerhed historien lätt och flytande. Korta avsnitt. Korta meningar. Tankar men inga dialoger, bara någon replik här och där. Och alla fåglar, deras namn och deras läten. Kanske, kanske är det lite i mesta laget. Men fåglarna är trots allt Klas flyktväg och därför är de väl befogade. Många vackra naturbeskrivningar. Och detaljer från det småländska småbruket som gör miljön mycket trovärdig.

Lättläst men tungsint.

Motsols

Moa Martinssons enda diktsamling.

Realistiska och rena dikter förutom avsnittet "Neuros" där en drömsk prosa framställer de tunga tidsperioderna.

Att läsa Proust

Olof Lagercrantz har ägnat två år åt att läsa Proust, Proust and nothing else but Proust. Själv fuskar jag och läser om hur man läser Proust...

Jag har väl kommit 100-150 sidor i "originalet". Får ta resten när det blir tid över.

Om man håller sig i solen

självbiografi av Johanna Ekström.
Svårt att finna sig själv i den priviligerade miljön. Någon form av störning i botten? Autistisk? ADHD? Men elegant författat, svalt (nästan distanserat) fast ändå väldigt nära, personligt och utlämnande.

Litteraturhistoriens grundbegrepp

Om den litterära kanon.
Om periodindelning
Stil, stilriktning, strömning, miljö och skolor
Om genrer
Verslära

Sonetter

Diktsamling av Lars Gustafsson.

Sonetter att läsa och begrunda, om och om igen. De växer.

Grottbjörnens folk

har läst om serien om Grottbjörnens folk. Bra semestertidsfördriv.