Vi kom över havet

av Julie Otsuka är en kort liten roman om de kvinnor och flickor som lämnade Japan under 1920-talet för att gifta sig i USA. De flydde fattigdom och utanförskap och hoppades alla på ett bättre liv på andra sidan Stilla havet.

Men vad väntade dem? Tungt arbete, fattigdom, sexuellt förtryck, misshandel för de flesta visade det sig. De lämnade risfälten för att hamna i fruktodlingar. De lämnade familjer för att hamna i utanförskap. Japanerna tilläts aldrig ta plats i det amerikanska samhället. Efter tjugo år har de flesta ändå fått ihop hem och försörjning och då fördrivs de alla av rädslan för att de ska vara spioner och förrädare. Alla japaner sätts på tåg och förs bort. Grannar, skolkamrater, bekanta - ingen vet vart de tar vägen. Ingen vet om breven som kommer till slut är äkta eller falska.

Författaren har gjort upprepningar till bokens genomgående litterära egenskap. Jag måste erkänna att det var jobbigt. Nitton meningar i följd som börjar med Vi... 65 meningar i följd som börjar med Vi födde... I första kapitlet börjar 11 stycken med På båten...

Jobbigt också att berättarrösten inte är konsekvent. Större delen av romanen berättas av "oss", men på slutet när japanerna har körts bort, låter författaren "de andra" avsluta berättelsen. Det är kanske ett smart litterärt grepp som ska ses symboliskt, men jag tyckte det kändes abrupt och konstigt att bryta mönstret.

Romanen var i alla fall lättläst och full av känsla. Det är en bok som man inte glömmer och som ger kunskap om hur japanerna sågs och behandlades av amerikanarna.