Alef

av Paulo Coelho överraskar genom att vara bättre än mina förväntningar. Jag trodde nog att Coelho skulle börja rada klyschor efter varandra, men så kändes det inte alls under läsningen.

Han skriver om om sig själv och sitt sökande, men trots den personliga vinklingen så känns berättelsen inte självbiografisk. Nej det är lite för långsökt att färdas mellan olika tidsdimensioner för att kännas realistiskt, men det gör ju inte berättelsen sämre för det.

Många scener i boken är inkännande och uttrycker en god kännedom om människans olika sidor, både de bättre och de sämre. Resan längs transibiriska järnvägen känns inte pinsam även om det är en uppenbar metafor för livet och det skrivs till och med svart på vitt. Resan har sin roll och Coelho håller metaforen på plats genom sin berättarkonst.

Det enda som tar ner helhetsintrycket är att Alef (punkten där allt finns på samma plats på samma gång) faktiskt finns i en järnvägsvagn som tuffar fram genom Sibirien. Lite mer kosmiskt än så vill jag faktiskt ha det.


Det var länge sedan jag läste Coelhos tidigare romaner, mer än fyra år sedan tydligen - eftersom jag inte har listat dem på bloggen.

- Alkemisten (om att följa sina drömmar)
- Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät (om kärlek och rädslor)
- Djävulen och fröken Prym (om girighet)
- Veronika bestämmer sig för att dö (om psykisk ohälsa och omhändertagandet)
- Zahiren (om besatthet)
- Pilgrimsresan (om sökande)