11 september 2011

Augustenbad - en sommar



är skriven av Anneli Jordahl.  För första gången har jag lånat en e-bok. Att läsa från skärmen är inte så svårt, men jag trivs bättre med en bok i handen.

I Augustenbad beskrivs livet på en kurort/brunn under andra halvan av artonhundratalet. Rika för sig och fattiga för sig. Doktorn är allvetande trots att vetenskapen egentligen inte vet något alls. På kurorten vistas många som lider av syfilis, den tidens stora epidemi. Men också andra som behöver rekreation eller vila upp sig.
Bokens huvudperson är Andreas, en alkoholiserad poet, som skickats på tre månaders vistelse på kurort av sin hustru och dennes familj. Andreas stretar emot och vill inte lyssna på doktorn. Han tar ändå sina kalla bad och håller sig väl nykter, utom midsommarnatten då han får tag på alkohol. I ruset förför han en ung, fattig glansstrykerska och förstör därmed hennes liv. Senare på natten träffar han den syfilissjuka Amanda och ingen av dem minns senare vad som egentligen hände. Sov de bara?

Andreas kommer själv från en fattig miljö och är född utom äktenskapet. Han lyckades få studera och hittade sedan en rik hustru. Han har mycket humor och integritet trots den underlägsna postion han har fått i sin nya familj. Den unga flickan förför han genom att blotta en del av sitt ursprung och föresväva henne en bättre framtid. Framtiden för henne blir dock en katastrof.
I relationen till den sjuka Amanda visar Andreas en annan sida. Han ser där en framtid fast den inte finns, Amanda är döende i sin sjukdom. En sjukdom hon fått av sin make genom giftermål. Bitterheten på män visar hon genom noveller med riktigt makabra hämndinslag.

Jordahl berättar om en epok med stor inlevelse och kunskap. Hon bor i Bie, där verklighetens Augustenbad faktiskt låg, och har forskat mycket kring kurorten. Av de många byggnader och inrättningar som fanns på kurorten finns inget kvar idag. Jag var i Bie i somras och där fanns bara en igenväxt liten paviljong och några husgrunder från baden kvar.

1 september 2011

Hästpojken



Rupert Isaacson berättar om hur de kämpat för och med sin autistiske son Rowan.

Rupert upptäcker en dag att hans autistiske son Rowan verkar kunna kommunicera med grannens dominanta och istadiga häst. Han beslutar sig för att rida med pojken och märker en tydlig förbättring i Rowans språk och kommunikation så fort de sitter på hästryggen.

Föräldrarna som är vana resenärer i andra kulturer, har flera gånger fått bevittna healing både på människor och på djur. De bestämmer sig för att ta med Rowan till Mongoliet för att träffa schamanerna som återigen kan verka i landet. För att komma till schamanerna måste de rida genom vildmark på inhemska mongoliska hästar.

Resan botar inte Rowan, men under de många veckor de är ute på sitt äventyr, ser de många tecken på förbättrad koncentration och kommunikation.

Hyperaktiviteten och skräck-/vredesutbrotten som var en del av Rowans symptom berodde på överaktivitet i hjärnan. Rowans reaktioner på den stressen var att skrika och slå omkring sig. En del i läkeprocessen handlade om att bryta reaktionsmönstret, genom trygghet och rutiner kan barnet faktiskt lära sig att hantera känslorna och bryta sitt aggressiva och ibland självskadande beteende.

Isaacson hävdar inte att autismen kan botas med healing, men framhåller på ett mycket personligt och övertygande sätt att autism faktiskt inte behöver eller ens bör "botas". En person med autism som lär sig kommunicera har ett mycket rikt liv och har tillgång till "världar" som andra inte kan uppfatta.