Och solen har sin gång

är min senaste klassikerkonsumtion. Det blir inte varannan, men det blir någon emellanåt. Ernest Hemingways Och solen har sin gång lyssnade jag på i bilen. Utmärkt uppläsning av Stefan Sauk som ger huvudpersonerna karaktär. Jake Barnes , Robert Cohn och Mike har alla sin relation till den vackra lady Brett Ashley och som det ofta är i verkliga livet så händer det massor samtidigt som det inte händer någonting.

Tycka vad man vill om tjurfäktningar men Hemingways detaljerade och fascinerande beskrivning av Pamplonas fiesta på 40-talet är så häftig att man upptäcker en känsla av att det skulle varit häftigt att vara med och se. 

Både miljö- och personskildringen är fantastisk och jag tror att jag måste läsa om Den gamle och havet, för vad jag minns var den dööö-tråkig då det begav sig. Jag har en känsla av att jag skulle tycka annorlunda idag.

Bär ditt barn som den sista droppen vatten

blev min första roman av Björn Ranelid.

Åh, den var jobbig. Korta meningar, konstiga metaforer, utan röd tråd, men ändå läsvärd för sitt innehåll. Ranelids ställningstagande, se barnen och upptäck varje individs unika möjlighet.

Jag gick direkt på nästa bok, Tusen kvinnor och en sorg. Blev glatt överraskad över att den var lättare att läsa. Vet inte riktigt varför, fortfarande alldeles för mycket korta meningar och fristående uttryck och stycken som inte riktigt passar in. Men tråden, om än ganska vag och luddig fanns där. 

Mina vänner i bokcirkeln hade läst andra böcker av Ranelid under de senaste veckorna och det var kul att höra om dem. Det centrala i hans romaner är tydligt, han tar ställning för de svaga i samhället. Han målar gärna upp en utopisk miljö och relation som sedan går i kras. Trauman från barndomen kommer igen, anar författarens egna erfarenheter, miljön utspelar sig på Österlen eller i Stockholm och så verkar han lite fixerad av att ha med något om kungen i nästan varje bok.