Jeanette Wintersons självbiografi om uppväxten som adopterad av ett par som antagligen hade velat ha en pojke och som absolut inte ville ha henne, som hon var, som hon blev. Fostrad av en adoptivmor som, insåg hon som vuxen, måste ha varit psykiskt sjuk. Och en adoptivfar som tyckte om att vandra i bergen och att arbeta med händerna, men som aldrig sade något.Större delen av boken håller hög klass. Men en passage när hon som vuxen börjar stolpa upp saker hon tänkt på i listor blir inte så bra. I slutet förklarar hon att hon skrivit boken under resans gång, när hon som vuxen letade efter sin biologiska mor. Det förklarar en del, men jag tycker hon hade kunnat ta sig lite tid att redigera även den delen till samma nivå som övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar