Blodsbunden

av Augustin Erba kändes som en mycket aktuell roman. Om den invandrade familjens svårigheter i sitt nya land. Om pojken som växte upp i förorten och som slet med sina studier för att som vuxen nå sina (eller föräldrarnas?) mål. En universitetsutbildning, som ska ge status och bekräftelse på det egna människovärdet.

Men blev det så? Ja, första delen av romanen fungerade. Växlingarna mellan pojkens barndomsskildring och den unga vuxna mannens svårigheter att hitta sin roll, sin plats i livet byggde upp förväntningar på ett fördjupat personporträtt som skulle lyfta romanen till klassikerns höjder.

Men efter halva boken föll det platt. Förväntningarna byttes i läsbesvikelse när det i stället för att växa ut till en mångbottnad och komplex människa i stället skildras en "typisk" 2000-talskvinnlighet i en manskropp. Mannen stannar hemma med barnen och börjar tänka och bete sig som vilken stereotyp kvinna som helst.
I stället för att skildra uppväxtens påverkan på den vuxna mannen så blir det i stället ett mönster där det verkar som om blöjbyte och dagishämtning är det som skapar en personlighet.

Dock fortsätter barndomsskildringarna att vara starka och välskrivna igenom hela boken. Är de självbiografiska? Det skulle förklara varför kvaliteten håller där. När Erba sedan ska göra den vuxna personen politiskt korrekt (vilket naturligtvis innebär att hen inte är helt perfekt) så faller författaren i klichéfällan.

Det kunde ju blivit så bra.