10 november 2015

En av oss sover

av Josefine Klougart handlar om en kvinna som blivit övergiven av sin man och sin älskare. Hon åker hem till sin sjuka mor och tänker...
...och tänker och ältar och vrider och vänder och det blir inte bättre, det blir bara samma sak om och om och om igen och äpplen som faller och motsatser i det oändliga.
Motsatser i det oändliga, absurt och överdrivet utnyttjande av motsatser. Jag slår slumpmässigt upp några sidor i boken och hittar:

"Du skriver till mig att utförsbacken slutar här men vi vet båda två att det är här resten börjar."

"Något med en begeistring utan riktning. Så måste det vara. Eller en begeistring i alla riktningar närmast,"

"Man skulle kunna hävda motsatsen."

"Hon lyfter benen och lägger sina kalla fötter på hans lår. Han pratar vidare medan han gnider värme i hennes tår."

"Det finns något verkligare över dem, människorna man inte känner, men inför sig själv kallar: främmande. Ju mer man närmar sig en annan människa, desto overkligare blir hon."

Och så håller det på. Sida upp och sida ner.

Visst är det effektfullt, men det blir väldigt tjatigt till slut. Tröttsamt. Sövande. En av oss sover, tänkte hon på sig och sin läsare då...?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar