en essäsamling av Elisabeth Rynell. Hon skriver om sina tankar om att skriva men ännu mer om att inte kunna skriva.Utom just skrivandet så handlar det mycket om att acceptera när någon dör och respektera döden, för den avlidnes skull. Och så en hel del minnen från sin vänskap med Sara Lidman. Alla essäer vackert skrivna, med elegant språk, kryddat med underbara naturskildringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar