Korparna

av Tomas Bannerhed är en historia om Klas, en tolvårig pojke med en dubbel börda att axla. Först det uttalade kravet att ta över arrendet efter far och farfar, men värst bördan att inte veta om han också kommer att bli tokig som far och farfar.

Historien berättas över ett år. Klas flyr till fåglarna, han kan allt om alla fåglar. Vad de heter, hur de ser ut, hur de låter. Han sitter i skogen och lyssnar. Han går till myren för att slippa vara i ladugården. Han sätter upp fågelmatare utanför sitt sovrumsfönster.

Rykten går och det pratas om Klas far, att han inte är som han ska. Det går nästan att ta på skammen när Klas går hem från fotbollsträningen - den sista.

Skammen finns också över sängvätningen, ska det aldrig sluta. Han sköter nattliga ombäddningar själv. Skammen över det han såg grannen Johnny göra med kvigan. All skam gömmer Klas i sina tankar och i sin tystnad.

Skolan nämns bara i förbigående. Veronika, med gröna-vågen-föräldrar hade köpt hus, skulle hon börja i hans klass. Nej bara hennes far blev kvar i stugan till hösten. Nästan lika tokig som Klas egen far? Veronika ger i alla fall Klas ett hopp. Ett minne av deras utflykt i natten, när de fick se rördromen flyga upp från sitt rede. Ett hopp att hon ska svara på hans brev.

Språkligt håller Bannerhed historien lätt och flytande. Korta avsnitt. Korta meningar. Tankar men inga dialoger, bara någon replik här och där. Och alla fåglar, deras namn och deras läten. Kanske, kanske är det lite i mesta laget. Men fåglarna är trots allt Klas flyktväg och därför är de väl befogade. Många vackra naturbeskrivningar. Och detaljer från det småländska småbruket som gör miljön mycket trovärdig.

Lättläst men tungsint.