Jag är Malala

Malala Yousafzai berättar sin histora för Christina Lamb. En biogafi, men med mer fokus på miljö och Malalas hjärtefrågor än fokus på personer hon mött. Det gör att den är lätt och intressant att läsa. Hon berättar om sitt liv i Pakistan före attentatet då hon sköts i huvudet av talibanerna. Hon berättar med hjärtat om sin hembygd och hur vacker den är. Hon berättar om sina föräldrar och hur enkelt de levde och hennes fars strävan efter att få starta sin skola.

Malala har fått Nobels fredspris och hon är så klok, hon VET att fred bara kan skapas genom att ALLA barn får gå i skolan. Både pojkar och flickor, rika och fattiga. (Och med skola menar hon inte fundamentalistisk religiös hjärntvätt, utan en naturvetenskaplig och humanistisk utbildning - vilken inte alls behöver utesluta religionen om man nu vill ha det på schemat.)

Skrivandets sinne

en essäsamling av Elisabeth Rynell. Hon skriver om sina tankar om att skriva men ännu mer om att inte kunna skriva.
Utom just skrivandet så handlar det mycket om att acceptera när någon dör och respektera döden, för den avlidnes skull. Och så en hel del minnen från sin vänskap med Sara Lidman. Alla essäer vackert skrivna, med elegant språk, kryddat med underbara naturskildringar.

Konsten att höra hjärtslag

en hjärteknipande och till slut gråtmild roman av Jan-Philippe Sendker.

Bird by bird

av Anne Lamott är en inspirationsbok för kreativt skrivande.
Varken bättre eller sämre än andra i ämnet. Inte så väldigt inspirerande faktiskt.

En av oss sover

av Josefine Klougart handlar om en kvinna som blivit övergiven av sin man och sin älskare. Hon åker hem till sin sjuka mor och tänker...
...och tänker och ältar och vrider och vänder och det blir inte bättre, det blir bara samma sak om och om och om igen och äpplen som faller och motsatser i det oändliga.
Motsatser i det oändliga, absurt och överdrivet utnyttjande av motsatser. Jag slår slumpmässigt upp några sidor i boken och hittar:

"Du skriver till mig att utförsbacken slutar här men vi vet båda två att det är här resten börjar."

"Något med en begeistring utan riktning. Så måste det vara. Eller en begeistring i alla riktningar närmast,"

"Man skulle kunna hävda motsatsen."

"Hon lyfter benen och lägger sina kalla fötter på hans lår. Han pratar vidare medan han gnider värme i hennes tår."

"Det finns något verkligare över dem, människorna man inte känner, men inför sig själv kallar: främmande. Ju mer man närmar sig en annan människa, desto overkligare blir hon."

Och så håller det på. Sida upp och sida ner.

Visst är det effektfullt, men det blir väldigt tjatigt till slut. Tröttsamt. Sövande. En av oss sover, tänkte hon på sig och sin läsare då...?