Blodsbunden

av Augustin Erba kändes som en mycket aktuell roman. Om den invandrade familjens svårigheter i sitt nya land. Om pojken som växte upp i förorten och som slet med sina studier för att som vuxen nå sina (eller föräldrarnas?) mål. En universitetsutbildning, som ska ge status och bekräftelse på det egna människovärdet.

Men blev det så? Ja, första delen av romanen fungerade. Växlingarna mellan pojkens barndomsskildring och den unga vuxna mannens svårigheter att hitta sin roll, sin plats i livet byggde upp förväntningar på ett fördjupat personporträtt som skulle lyfta romanen till klassikerns höjder.

Men efter halva boken föll det platt. Förväntningarna byttes i läsbesvikelse när det i stället för att växa ut till en mångbottnad och komplex människa i stället skildras en "typisk" 2000-talskvinnlighet i en manskropp. Mannen stannar hemma med barnen och börjar tänka och bete sig som vilken stereotyp kvinna som helst.
I stället för att skildra uppväxtens påverkan på den vuxna mannen så blir det i stället ett mönster där det verkar som om blöjbyte och dagishämtning är det som skapar en personlighet.

Dock fortsätter barndomsskildringarna att vara starka och välskrivna igenom hela boken. Är de självbiografiska? Det skulle förklara varför kvaliteten håller där. När Erba sedan ska göra den vuxna personen politiskt korrekt (vilket naturligtvis innebär att hen inte är helt perfekt) så faller författaren i klichéfällan.

Det kunde ju blivit så bra.

Avig Maria

Författaruppläsning av Mia Skäringer. Hon läser högt sina blogginlägg och berättar om sin väg in i väggen.

Korparna

av Tomas Bannerhed är en historia om Klas, en tolvårig pojke med en dubbel börda att axla. Först det uttalade kravet att ta över arrendet efter far och farfar, men värst bördan att inte veta om han också kommer att bli tokig som far och farfar.

Historien berättas över ett år. Klas flyr till fåglarna, han kan allt om alla fåglar. Vad de heter, hur de ser ut, hur de låter. Han sitter i skogen och lyssnar. Han går till myren för att slippa vara i ladugården. Han sätter upp fågelmatare utanför sitt sovrumsfönster.

Rykten går och det pratas om Klas far, att han inte är som han ska. Det går nästan att ta på skammen när Klas går hem från fotbollsträningen - den sista.

Skammen finns också över sängvätningen, ska det aldrig sluta. Han sköter nattliga ombäddningar själv. Skammen över det han såg grannen Johnny göra med kvigan. All skam gömmer Klas i sina tankar och i sin tystnad.

Skolan nämns bara i förbigående. Veronika, med gröna-vågen-föräldrar hade köpt hus, skulle hon börja i hans klass. Nej bara hennes far blev kvar i stugan till hösten. Nästan lika tokig som Klas egen far? Veronika ger i alla fall Klas ett hopp. Ett minne av deras utflykt i natten, när de fick se rördromen flyga upp från sitt rede. Ett hopp att hon ska svara på hans brev.

Språkligt håller Bannerhed historien lätt och flytande. Korta avsnitt. Korta meningar. Tankar men inga dialoger, bara någon replik här och där. Och alla fåglar, deras namn och deras läten. Kanske, kanske är det lite i mesta laget. Men fåglarna är trots allt Klas flyktväg och därför är de väl befogade. Många vackra naturbeskrivningar. Och detaljer från det småländska småbruket som gör miljön mycket trovärdig.

Lättläst men tungsint.