av Anita Hammarstedt är en krönika över fyra generationer kvinnor med start 1808. Hon berättar i kronologisk ordning om Christina, Emilia, Olga och Sigrid. De föds, vårdas av sin mor, börjar som pigor i tidiga tonåren, gifter sig och föder barn. Ja, så såg livet ut och det upprepade sig - tröttsamt men konstigt nog ganska trivsamt skrivet.För Hammarstedt gestaltar inte sin berättelse. Hon berättar bara, rätt upp och ner. Och alla tekniska landvinningar och samhällsutvecklingar pusslar hon in i berättelsen. Tragiska händelser som våldtäkt och död, behandlar hon som "det var så det var". Trots att det inte fanns mat eller pengar så verkar alla personer, rakt genom berättelsen trivas förvånadsvärt bra. Det är aldrig någon ångest över att behöva flytta, värken i kroppen känns inte när jag läser, tröttheten drabbar aldrig. Den småmysiga stämning som berättelsen flyter runt i ger sig tyvärr inte uttryck i glädjeyttringar när det skulle vara befogat heller. Det blir inga skratt, inga romanser, ingen förundran.
Men ett bra flyt i texten är det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar