Surt sa räven om rabarberna

är ytterligare en pensionärs-feel-good av Karin Brunk Holmqvist. Minns Potensgivarna och hade kanske lite överdrivna förväntningar på underhållning och skratt.

Här granskas kolonilottslivet men inte blir det något speciellt av det. Jag är ju mer eller mindre uppvuxen på en kolonilott men det är inte många igenkännande leenden alls. Kanske skillnad på skåningar och västgötar i koloni-avseende? Eller så ser barn och pensionärer kolonilivet ur så vitt skilda perspektiv att jag inte kommer att förstå den här skildringen förrän om ca 30 år.