Det finns ett uttryck "man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck" och här ligger kanske förklaringen till att jag inte orkade engagera mig i historien. Rosenberg staplar upprepningar på varandra och det tar aldrig slut. I poesi kan upprepningar försköna och i prosa kan det för all del förstärka och lyfta ett budskap om det görs elegant, men här sticker upprepningarna i ögonen och blir ett störningsmoment i stället.
Bortsett från det trista språkliga intrycket är historien naturligtvis intressant och en viktig dokumentär av en av historiens mest skamfyllda händelser. Rosenberg vill beskriva vad som hände de överlevande efter förintelsen genom porträttet av sin far. Ett livslångt trauma - naturligtvis. Eftersom han skriver om sin far framför allt genom sina ögon som barn får faderns beteende ofta ett naivt uttryck. Samtidigt skildrar Rosenberg med dokumentärens exakthet siffror och data om koncentrationslägren och transporterna av judar genom Europa. Jag tycker inte att han lyckas få de här två delarna av boken att riktigt smälta samman till en helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar