av Agnes Lidbeck är en roman som jag inte är helt såld på. Jag gillar romanens uppbyggnad, med korta, kärnfulla stycken och enkelt okomplicerat språk. Jag gillar också att den är berättad i presens tredje person, trots att den så tydligt berättar helt utifrån Annas perspektiv. Hade berättelsen skrivits i jag-form så hade den inte fått samma distans och nästan känsla av avgrund. Berättartekniken hjälper mig som läsare att sätta mig in i Annas känsla av utanförskap.
Det jag ogillar är de kursiverade principerna (dogmer? vad ska man kalla dem?). Jag fattar inte hälften och resten håller jag inte med om. Det provocerar mig, alla "ska" hit och "ska" dit. Som om det alltid har gällt, fortfarande gäller och alltid "ska" gälla. ...mycket troligt författarens syfte? ;) Vad tror ni?
Ogillar också att jag inte lyckas känna någon sympati för denna stackars Anna, någonstans under vägen. Som den kvinna jag är, börjar jag genast leta fel hos mig själv och undrar vad det är för fel på mig... Vilken paradox. Men det ökar inte mitt betyg: Bra litteratur, trist läsning som lämnar mig besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar