De gyllene frukterna

av Nathalie Sarraute är verkligen en annorlunda läsupplevelse...Skriven 1963 och handlar om kritik. Textmassan är en massa - känns det som - lösryckta tankar. Man får aldrig utskrivet vem som anför en replik eller en tanke, och det växlar snabbt, antalet trepunktsavslut är oräkneliga.

Det gick att läsa ut boken då den bara är 140 sidor lång, men det var trögt. Jag tror att jag drevs av frågan om det skulle gå att lista ut något om vem som tyckte vad i berätteslen, vilket jag inte fick reda på även om det går att urskilja några personer: ett berättarjag, författaren till berättelsens "De gyllene frukterna", en kritiker.

Det är kritikern och kritiken som är det intressanta. Hur kritiska är kritikerna egentligen? Styrs de av förväntningar, gammal vana snarare än att objektivt granska ett nyutkommet verk.