Att skriva

Fyra essäer av Marguerite Duras.

Ett öga rött

av Jonas Hassen Khemiri. Har lyssnat på ljudbok och njutit resp upprörts om varannat i en veckas tid. Njutit av en riktigt bra berättelse, av uppläsning och att slang kan låta poesi. Upprörts över att han är så "dj-a" dum, vilket rötägg, ligist, knäppgök - men ändå, därinne finns ju en fin kille. Kanske, antagligen...

Som den språknjutare jag är, förstår jag att jag aldrig hade upplevt boken som riktigt bra men uppläst av Hamadi Khemiri blir det fantastiskt bra. Vilken inlevelse.

Vi är alla helt utom oss

av Karen Joy Fowler är lång och ganska typiskt amerikansk. Varför måste en ung flicka komma till college som udda och försagd och sedan låta tristessen kulminera i en detaljerat beskriven första knark-erfarenhet?
Men egentligen handlade det om en flicka, Rosemary, som de första 5 åren i sitt liv växte upp med en lika gammal schimpans-syster. Traumat efter att de skiljdes åt har gjort att Rosemary förträngt minnen och medvetet valt att inte tänka, inte tala om det som hänt. Hon blev sedan mobbad hela skoltiden - som ap-flickan.
När hon går på college träffar hon sin bror vid ett tillfälle strax efter knarkincidenten, brodern som rymde hemifrån och aldrig kom tillbaka. I periferin får vi veta att han vigde sitt liv åt att försöka påverka djurförsöksindustrin genom illegala aktioner.
Bokens slut är ljummet och ljust avfasat. Rosemary och hennes mamma återknyter kontakten med schimpans-systern/dottern och ägnar sig åt att ideellt sköta om de gamla schimpanserna på djurförsöksanläggningen.

Visst finns det många dimensioner i romanen. Personporträttet, den udda flickan som formats av sina första fem år, och som kämpar med att styra utvecklingen av sin personlighet. Flickans vilja att till varje pris inte låta sig jämföras med en apa, och i boken väcks självklart frågorna om hur stor skillnad det är mellan djur och människor egentligen. Och mellan människor... mellan individer oavsett. Djurförsöksindustrin exponeras, och ställning tas på ett ganska försynt sätt trots allt, inget agiterande. Skolan, universitet, forskarvärlden är platserna där romanen utspelas. En hel del forskningsresultat vävs in i berättelsen och författaren låter berättarjaget vara förnuftigt ifrågasättande till vetenskapens slutsatser.

De gyllene frukterna

av Nathalie Sarraute är verkligen en annorlunda läsupplevelse...Skriven 1963 och handlar om kritik. Textmassan är en massa - känns det som - lösryckta tankar. Man får aldrig utskrivet vem som anför en replik eller en tanke, och det växlar snabbt, antalet trepunktsavslut är oräkneliga.

Det gick att läsa ut boken då den bara är 140 sidor lång, men det var trögt. Jag tror att jag drevs av frågan om det skulle gå att lista ut något om vem som tyckte vad i berätteslen, vilket jag inte fick reda på även om det går att urskilja några personer: ett berättarjag, författaren till berättelsens "De gyllene frukterna", en kritiker.

Det är kritikern och kritiken som är det intressanta. Hur kritiska är kritikerna egentligen? Styrs de av förväntningar, gammal vana snarare än att objektivt granska ett nyutkommet verk.