Katter och döttrar

av Helen Brown är inte alls lika bra som hennes första bok Cleo. Den är tjockare, men så ytligt skriven att man blir ledsen. Kanske är det för att hon faktiskt har varit sjuk i bröstcancer och inte har kraft kvar att gestalta det svåra. Brown gör det klassiska felet och beskriver vad hon har gått igenom i stället för att låta läsaren vara delaktig. Inte ens katten blir speciellt ingående porträtterad. Synd.