Gudarna

av Elin Cullhed är rå, mörk och antar jag sann på ett vis som jag helst inte vill veta om.  Fucking Tierp? Det grova språket, den råa miljön och gudarna (de tre som vägrar att bli kallade tjejer) kanske är en bild av hur  ungdomar kan tvingas ha det idag. Vad vet jag? Jag känner inte igen det, men det är väl som alltid - i en miljö där många vistas, som en stor högstadieskola, finns nivåer och lager och olika världar som kan uppfattas på olika sätt av de som befinner sig där. 

De tre gudarna verkar flyta lite utanpå, arga - rättmätigt arga - på sexism och patriarkat. De svär på engelska, har sex med okända längst bak i bussen, gråter i ensamhet och det bästa med Cullheds gestaltning är att hon ändå lyckas få fram att det är barn. De ser problemen och de försöker göra något för att lösa dem och påverka världen, men de ser världen ur sitt upproriska perspektiv och tolkar den kategoriskt som man måste göra i 16-årsåldern. 

Men man kan också läsa romanen med den frustrerade känslan att så illa är det alltid. När orättvisor uppdagas - så går "den andra sidan" fri, pga rättsröta eller för att den sidan på något underligt sätt har rätt från sin (avskyvärda) synvinkel.