Gudarna

av Elin Cullhed är rå, mörk och antar jag sann på ett vis som jag helst inte vill veta om.  Fucking Tierp? Det grova språket, den råa miljön och gudarna (de tre som vägrar att bli kallade tjejer) kanske är en bild av hur  ungdomar kan tvingas ha det idag. Vad vet jag? Jag känner inte igen det, men det är väl som alltid - i en miljö där många vistas, som en stor högstadieskola, finns nivåer och lager och olika världar som kan uppfattas på olika sätt av de som befinner sig där. 

De tre gudarna verkar flyta lite utanpå, arga - rättmätigt arga - på sexism och patriarkat. De svär på engelska, har sex med okända längst bak i bussen, gråter i ensamhet och det bästa med Cullheds gestaltning är att hon ändå lyckas få fram att det är barn. De ser problemen och de försöker göra något för att lösa dem och påverka världen, men de ser världen ur sitt upproriska perspektiv och tolkar den kategoriskt som man måste göra i 16-årsåldern. 

Men man kan också läsa romanen med den frustrerade känslan att så illa är det alltid. När orättvisor uppdagas - så går "den andra sidan" fri, pga rättsröta eller för att den sidan på något underligt sätt har rätt från sin (avskyvärda) synvinkel. 

Kanske i morgon

av Felicia Welander är en stark roman om livet och döden. Två kvinnor möts från två olika håll. Eva som vill dö, som har förlorat att som är värt att leva för, planerar att ta sitt liv. Monika har bekämpat cancer, vunnit över den och vägrar att acceptera att proverna visar på att den kommit tillbaka.

Lilla smycket

en liten, kort roman av Patrick Modiano. Fast den var så kort tog den lång tid att läsa, av någon anledning blev jag så sömnig att jag slocknat varenda kväll när jag har plockat upp den, efter bara några sidor. (Det kan bero på att jag har varit ganska pressad på andra områden, årsbokslutsperioden kan vara jobbig.)
Det var en fascinerande läsning ändå. Fängslande och ett driv i berättelsen fast "inget" händer. Kanske lite Svält-varning? Men jag minns inte mycket av Svält mer än stämningen förstås.

På spaning efter farfar

av Arto Paasalina är en av de tidigare av hans böcker, men inte översatt förrän nu. Inte alls samma driv och humor som i de andra av hans romaner jag läst. En del passager dessutom tragiskt sexistiska och jag lyckades inte med bästa vilja i världen få dem att vara humor eller satir.

Ett dåligt beslut av förlaget att ta upp den här trista historien till tryck tycker jag.

Varje dag är en vårdskandal

av Sebastian Lönnlöv är en inkännande och skrämmande, men tyvärr inte förvånande, bild av dagens äldre- och demensvård. En reportagebok i skönlitterär form, där Sebastian delar med sig av sina egna erfarenheter och tillkortakommanden som timvikarie på demensboende.

Hjärtekrossande läsvärd.

Det blå mellan himmel och hav

av Susan Abulhawa skriver vackert och mycket partiskt om den tragiska situationen för palestinierna som lever i flyktingläger i Gaza. Men trots sitt ställningstagande så är det litteratur, det är skönlitteratur och det är en härlig blandning av verklighet och saga, realism och mystik.