James Bowens uppföljande bok om sitt liv med katten Bob. Fri från droger försöker han skapa sig en framtid utan att behöva arbeta på gatan som tidningsförsäljare eller gatumusikant. Bob är hans vän och den som själv känner katter vet att hans historia är ärlig även i beskrivningen av relationen till Bob. Det är inte otroligt att någon knyter starkare band till ett djur än till andra människor.I den här boken fokuserar Bowen på vägen fram till den första boken. Han förundras i slutet över hur den kunde bli en sådan succé. Hur hans öde och hans liv kan intressera så många. Det som fångar mig är den ärliga beskrivningen av en positiv relation till ett djur. Det fascinerar mig att någon vågar erkänna det offentligt och jag beundrar hans hängivenhet för sin kattvän.
Dessutom är boken inte dåligt skriven (för att vara en självbiografi). Bowen har fått hjälp med författandet och berättelsen har ett flyt och en språklig följsamhet. Miljöbeskrivningarna av London är inte djupgående, men beskriver ändå en hel del av en skuggsida som fattiga och hemlösa befolkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar