av proletärförfattarinnan Moa Martinsson, är rörande, realistisk och lättläst. Jag läste romanen i en utgåva från 1956 och det flyter på så bra utan störande gammaldags formuleringar eller krystad meningsbyggnad.Till skillnad från sin då blivande make Harry, så får Moa mig att riktigt känna misären från hennes barndom. Vägglössen, trasiga skor, smutsiga kläder, söndervärkta händer, bråk, skrik, ensamhet, mörker men emellanåt glimtar också små ögonblick av glädje fram. Och vad kan en liten flicka på åtta år egentligen känna. Hon registrerar det hon ser och reflekterar över att hon inte förstår. Hon låter sig styras i vissa avseenden men tar kommandot i andra. På något sätt så överlevde hon ju, till och med förståndet hade hon i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar