Nässlorna blomma

av Harry Martinsson är berättelsen om Martin, vars fader död och moder är i Kalifornien. Den självbiografiska romanen har ett poetiskt och målande språk. Trots Martins ensamhet och utsatthet så har romanen inte någon svart ton. Pojkens ensamhet är tydlig och hans rädsla i alla situationer framkommer, men det finns ingen bitterhet, bara konstaterande.

Visst hatar Martin sina tunga träskor. Visst önskar han sig bort (eller till ett riktigt hem). Vi får veta att han får stryk, men slagen ges inte det stora utrymmet i boken. Det som jag tror jag kommer minnas från denna klassiker är ändå de vackra känslorna som då och då tittar fram. Pojkens kärleksfulla storasyster (innan hon dog). Kärleken till föreståndarinnan Tyra (innan hon dog). Pojkens trots allt glada sinnesstämning innan han råkade slå kalven (så att den dog).