En kvinnas resa

skriven av Agneta Sjödin är en fiktiv roman om en kvinna som gör sin pilgrimsvandring mellan Saint Jean Pied de Port och Santiago de Compostela, 80 mil till fots.

Innehållet sägs vara självbiografiskt och färgat av författarinnans egna upplevelser. Tyvärr saknas den djupa känslan när bokens Maria försöker göra upp med sina förträngda känslor och upplevelser av våld och förtryck.
Känslorna kommer inte riktigt till ytan.

Lite naiv känns också den vänskapsskildring som beskrivs, när den blyga Maria träffar Francesco och Josian. På de 19 dagar det tar Maria att vandra till Santiago så är hon kanske tillsammans med killarna i 10 dagar och de blir sååå goda vänner - fast de knappt kan varandras språk.

Ja, ja kanske är det verkligen sådant som kan hända på en pilgrimsresa?

Det mest minnesvärda i boken är ändå att huvudpersonen Maria gör upp med sin mentor, Mästaren. Mästaren är inspirerad av Paulo Coelo och jag vet inte vilket som är bäst, att mästaren plattas till eller att Maria kommer till insikt att mentorn kanske inte är hennes viktigaste förebild och ledsagare i livet.

Gud räknar kvinnors tårar

självbiografi av Pia Degermark.

Detta är en sån där terapeutisk historia, där författarinnans trauma lyser igenom. Hon har inte förlåtit  och accepterat sitt öde ännu - med all rätt måste jag få tillägga.

Förutom att älta och lägga in retoriska frågor om varför, varför och varför så gör hon det andra klassiska misstaget i sin självbiografi - hon radar upp namn på sina bekanta (naturligtvis kända) och berättar om händelser utan att knyta ihop dem med berättelsen.

Pia har dansat med kungen och åkt skidor med Katarina Frisk och bott under samma tak som Jack Nicholson. Men detta tillför inte något i hennes tragiska berättelse. Hon lyckas trots allt beskriva den välbärgade miljön hon växte upp i och även förklara att hon redan från början tvivlade på att det var det "verkliga livet".

Genom sin roll som Elvira Madigan 1967 slungades hon från sin välbärgade men relativt trygga miljö rakt in i filmvärldens lyxiga och falska värld. Hon gifter sig med Pier och de lever ett relativt bekymmerslöst lyxliv kantat av resor och fester i flera år. Till slut väljer Pia att lämna äktenskap och barn och flyttar tillbaka till Sverige.

Trots sitt stora nätverk, sin familj och många vänner och bekanta står hon till slut helt ensam. Inte ens hennes egen mamma vill låta henne bo hos sig när myndigheterna hotar ta hennes barn ifrån henne.

Det är inte kontrasten mellan lyxliv och fängelsetid som gör boken intressant. Det är känslan att det skulle kunna drabba vem som helst som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. När du har tappat fotfästet och trillat igenom ditt skyddsnät så är det nästan omöjligt att ta sig upp på fötter igen. Man måste beundra Pia Degermark som lyckats ta sig ur den situation hon hamnade i.

Det fördolda

kriminalroman av Hjorth och Rosenfelt. Uppbyggt enligt klassiskt maner.

1. Försvunnen pojke visar sig vara mördad
2. Redan från början får man höra mördarens tankar som en skuggröst
3. När utredningsgruppen tror att man funnit mördaren, sker ytterligare ett mord
4. Bokens huvudperson förstår redan tidigt att det är någon annan som är mördaren utan att tala om vem
5. Utredningen finner ytterligare några personer som är inblandade och som inte har rent mjöl i påsen
6. Fler mord på inblandade
7. Polisorganisationens chefer verkar bry sig mer om sin karriär än om den verklige mördaren hittas
8. Journalistkåren får sig en känga
9. Många parallellhistiorier som kuggar i varandra och driver historien framåt med cliffhangers i slutet av varje kapitel
10. Mördaren visar sig vara två - ej av varandra oberoende personer

Huvudpersonen är kriminalpsykolog, en riktigt dryg och självgod typ, som hankar sig fram i livet efter en stor personlig förlust. Hans inhopp i utredningsgruppen påverkar naturligtvis gruppdynamiken och skapar spänningar mellan alla inblandade.

Lätt att streckläsa pga bokens uppbyggnad och boken är också välskriven. Ett gott betyg från mig, som trots allt inte är förtjust i kriminalromaner. De visar så sällan den där extra personliga präglen som ger känslan av att ha upplevt eller lärt något efter läsningen.

Jupiters öga

Jag fick ett pocketogram. Efter att ha klickat runt en lång stund bland pocketböcker som man kunde välja fastnade jag till slut för Jupiter öga av Oline Stig.

Författarens farföräldrar var medlemmar i norska nazistpartiet. Genom att skriva boken försöker hon förstå, inte försvara, varför vanliga norrmän som tog åt sig av Quislings tankar och idéer och registrerade sig som nazister under ockupationen.

Hon varvar sina egna tankar, med en fiktiv berättelse som hon tror skulle kunna ha varit hennes förföräldrars liv.

En riktigt intressant och läsvärd bok.

Alla var inte mördare

är en självbiografi av Michael Degen. I boken beskriver han hur han tillsammans med sin mor överlevde gömda i Berlin under de sista två krigsåren 1943-1945. Med hjälp från vänner och främlingar lyckas de undgå upptäckt. Med mycket tur undkom de med livet i behåll när Berlin bombades sönder, sittande kvar i lägenhetens mörklagda rum, medan alla andra sprang ner i skyddsrummen.

Michaels pappa sattes i koncentrationsläger i början av kriget och dog redan 1940 av skador han åsamkats i lägret. När Michael var 11 år såg hans mamma hur kvarterets invånare föstes ihop på lastbilar. Hon förstod vad som höll på att hända och tog resolut bort judestjärnorna från deras jackor, packade en väska och de promenerade sedan förbi soldaterna som inte brydde sig om dem.

Det är en rak och utlämnande barndomsskildring, fylld av rädslor och övergrepp. Det är också en berättelse om en pojkes uppväxt och man kan inte låta bli att tänka på hur krigsåren måste ha satt sina spår i den personlighet som växte upp. Boken berättar inte ur den synvinkeln men väcker med sin enkla form ändå frågorna hos mig som läsare.

Igelkottens elegans

av Muriel Barberry är en roman som handlar om hur en människa lever sig in i den roll som förväntas av henne i stället för att vara sig själv.

Renée är portvakterskan som inte vågar visa sitt konst- och litteraturintresse för de boende i huset. Hon gömmer sig i sin lägenhet och läser, lyssnar på musik och ser på film. När hon möter någon av de välbeställda personerna i huset så är hon mån om att leva upp till schablonbilden av en portvaktsfru, tyst, surmulen, obildad och butter.

Paloma, en tolvårig flicka, som bor i huset har också problem med att hitta sin plats i världen. Hon är ovanligt intelligent och har inget gemensamt med vare sig skolkamrater eller familjemedlemmarna.

När Kakuro flyttar in i huset genomskådar han de båda direkt och lirkar naturligtvis fram deras verkliga personligheter. Det sitter hårt inne, men när ingen annan är i närheten vågar de till slut vara sig själva i varandras sällskap.

Slutet är typiskt franskt, men ändå faktiskt oväntat. Självklart hade jag inte väntat mig en filmkyss "och så levde de lyckliga i alla sina dagar...", men detta slutet överraskade faktiskt.

Så läs boken och fundera lite på livets mening. ;) Det kan det vara värt.

Gilla läget

Barbara Ehrenrich gillar inte läget. 

Titeln på boken "Gilla läget" och undertitel "hur allt gick åt helvete med positivt tänkande"  gav mig intrycket att här skulle jag äntligen få läsa om någon som med humor och glimten i ögat gjorde upp med låt-gå-mentaliteten. 

Icke så - Ehrenrich gillade inte läget. Det är bara gnäll och gnäll från första till sista sidan. Med fototbloggarens rättighet (?) tog jag mig därför friheten att lägga på ett lager på inläggets fotoillustration. Så här tycker jag att boken borde sett ut för att inte lura folk att köpa gnäll-boken. 

Min egen småpessimistiska syn på världsläget kommer verkligen i skymundan, här är det en donna som verkligen inte bara målar f-n på väggen, hon gör det med en så gnällande ton att hon inte kommer att vinna någon över till sin sida. Troligare att hon till och med förlorar någon som egentligen håller med henne, bara för att de inte orkar lyssna.

Fortfarande Alice

av Lisa Genova är en roman som berör. Alice, professor i lingvistik vid Harvards universitet drabbas av tidig Alzheimer.

Sjukdomen kommer smygande och skylls först på mycket att göra och övergångsåldern då det är vanligt att minnet sviktar pga stress och hormonomställningar. Men plötsligt en dag tappar Alice bort sig och vet inte hur hon ska komma hem trots att hon bara är några kvarter hemifrån.

Som den otroligt intelligenta kvinna Alice är, inser hon vad diagnosen tidig Alzheimer innebär. Hennes hjärnkapacitet kommer gradvis att försämras så att hon till slut inte kan kommunicera eller ens klara av att gå på toaletten själv. Medan hon fortfarande är klar sparar hon en liten lista med frågor som hon besvarar varje dag. Den dagen hon inte längre kan svara på dessa frågor om var hon bor och vad hennes barn heter ska hon öppna ett dokument på sin dator där hon skrivit instruktioner för hur hon ska gå till väga för att ta sitt eget liv och slippa bli den börda för familjen som hon inser att hon kommer att bli.

Läsaren får följa den snabba försämringen av Alice sjukdomstillstånd. Ett ljus i tillvaron är den stödgrupp med andra drabbade som hon själv tar initiativ till, det är bara tillsammans med dem som hon känner sig fullt förstådd.

Insiktsfullt beskrivs också hur övriga familjemedlemmar drabbas och påverkas av Alice sjukdomsförlopp. Maken väljer att bryta löftet om ett sabbatsår och satsar på sin karriär. En dotter väljer att hålla avstånd. Den yngsta dottern, som Alice aldrig har förmått styra, är den som har lättast att acceptera vad som händer och som också utvecklar en ny och djupare relation till modern.

Till slut kommer dagen då Alice inte kan svara på frågorna på sin lista. Men då har sjukdomen gått så långt att hon inte längre förstår instruktionerna som hon skrivit till sig själv.